Studiens syfte är att lyfta och belysa förskolebarns möjligheter till automatisering av finmotoriska färdigheter genom kreativa handaktiviteter, samt om en god handmotorisk utveckling är förenlig med ett krav på digitalisering i förskola.

Studien är kvalitativ och bygger på semistrukturella skriftliga intervjuer med fem förskolepedagoger. Studien utgår från en fenomenografisk ansats, vilket innebär att fokus ligger på att få fram respondenternas uppfattningar, erfarenheter och förståelser av det aktuella fenomenet. Analys av empirin genomförst utifrån fenomenografisk ansats och inlärningsteorin.

Resultatet av denna studie visar att respondenterna uppfattar att förskolebarns finmotoriska förmåga och handstyrka generellt har försämrats de senaste tio åren. Respondenterna uppfattar också en ökning hos dagens förskolebarn av svårigheter att minnas och förstå instruktioner, hålla koncentration och fokus uppe samt att uppvisa förmåga till tålamod och självförtroende i finmotoriskt lärande. Samtliga punkter skulle kunna kopplas till en ökad användning i hemmen av digitala skärmar av både barn och barnens vuxna förebilder som de imiterar, mer passivt stillasittande samt reducerad tid för mängdträning av kreativa handaktiviteter. Respondeneternas erfarenheter är dock samtidigt att digitala verktyg i pedagogiskt undervisningssyfte kan fungera inspirerande och informerande och därmed gynna kreativ handaktivitet. Respondenterna uppfattar också andra faktorer som kan verka negativt på förskolebarnens finmotoriska utveckling som stora barngrupper, resursbrist, borttagandet av observationsscheman som pedagogsikt verktyg, tidsbrist på grund av stoffträngsel i Förskolans Läroplan, Lpfö18 (Skolverket 2018), curlande föräldrar, materiell bekvämlighet samt enskilda pedagogers ointresse.