Denna uppsats har genom en fallstudie undersökt de fördelar och utmaningar som praktiker upplever i arbetet med sociala konsekvensanalyser (SKA) inom transportplanering, med särskilt fokus på Region Kronobergs SKA-verktyg samt SKA ur ett generellt perspektiv. Studien diskuterar även hur SKA kan bidra till en mer socialt rättvis transportplanering.

Resultaten visar att Region Kronobergs SKA-verktyg i huvudsak uppfattas som väl utformat. Trots detta identifierades tre centrala utmaningar: att verktyget upplevs som svårt, att verktyget upplevs vara svårt att anpassa till olika skalor och kontexter samt att det finns en svårighet att implementera SKA-verktyget i praktiken till följd av bristande tydlighet och styrning. Dessa utmaningar reflekterar bredare problem inom svensk transportplanering, såsom avsaknad av tydlig lagstiftning, politisk styrning samt otillräcklig medborgardialog.

Trots SKA:ns teoretiska potential att bidra till en socialt rättvis transportplanering, framkommer betydande hinder i praktiken som ifrågasätter om denna potential kan förverkligas. Särskilt implementeringen, där medborgardialog är ett avgörande men ofta underutvecklat område, utgör ett stort hinder. Om dessa utmaningar inte hanteras riskerar SKA att förlora sin funktion som ett verktyg för att öka social rättvisa inom transportplaneringen.

Sammanfattningsvis indikerar studien att utmaningarna med SKA huvudsakligen är kopplade till organisatoriska strukturer och politiska beslut, snarare än till SKA-verktygen i sig. För att framgångsrikt arbeta med social hållbarhet i transportplaneringen föreslår studien att fokus bör ligga på att förbättra styrning, organisering och medborgardialog. En förändrad syn på hur sociala aspekter värderas och prioriteras, tillsammans med lagkrav och kunskapshöjande åtgärder för praktiker, kan möjliggöra ett förbättrat arbete med SKA inom den svenska transportplaneringen.

Framtida forskning om sociala konsekvensanalyser (SKA) inom svensk transportplanering bör fokusera på att förstå varför det finns ett gap mellan teori och praktik, och hur detta kan överkommas. Detta kan göras genom att analysera organisatoriska och kulturella hinder samt utveckla utbildningsprogram, implementeringsstöd och styrningsmodeller som bättre integrerar sociala aspekter i beslutsfattandet. Dessutom bör forskning undersöka hur strategier, inklusive lagstiftning, kan utformas för att göra SKA till en mer integrerad del av planeringsprocessen.