Studiens syfte är att undersöka vilket arbetsansvar förskolans ledning har i förhållande till utagerande barn. Ofta fokuserar forskning på att analysera barns beteende och se över förhållningssätt. Jag vill istället se över hur rektorer arbetar och vilka resurser man kan erbjuda utagerande barn. För att genomföra undersökningen så intervjuades tio rektorer inom kommunen och en specialpedagog. Den teoretiska grunden består av begreppet KASAM och Tomkins affektteori. Dessa erbjuder en djupare förståelse för vår affektpåverkan i arbete med barn, samt hur människor förstår, hanterar och engagerar i olika situationer. I studien framkom det att rektorn är den som är längst ifrån i arbetet med utagerande barn, men det är de som har det yttersta ansvaret. Befintliga resurser för utagerande barn är främst den befintliga personalen i förskolan och en diagnos påverkar inte resurstillgångar.