Under de senare åren har polismyndighetens förteckning över så kallat särskilt utsatta områden, riskområden och utsatta områden fått en stor betydelse för frågor kopplade till städernas utveckling. Såväl kommuner som bostadsföretag och andra samhällsbyggnadsaktörer arbetar inte sällan utifrån dessa områdesinledningar för att komma till rätta med de problem som yttrar sig i kommunernas marginaliserade stadsdelar och bostadsområden. På så sätt har ”polisens lista” – som den ofta kallas – inte bara blivit styrande för polisens arbete för att stävja kriminalitet och otrygghet, utan också blivit central i såväl det allmänna samtalet om segregation som aktörernas åtgärder riktade mot att stävja denna. 

Denna rapport presenterar en jämförande studie över polismyndighetens områdesindelning och den indelning i områdestyper som myndigheten Delegationen mot segregation (2018–2022) har tagit fram i samband med två regeringsuppdrag att mäta och kartlägga segregation i den så kallade segregationsbarometern, ett arbete som efter myndighetens nedläggning drivs av Boverket. 

De båda indelningarna bygger på olika mätmetoder och indikatorer, och föreliggande rapport hjälper oss att förstå likheter och skillnader mellan de olika inledningarna, och inte minst vilka sätt indelningarna kan användas på i områdes- och stadsutvecklingsarbete.