För kulturlivet har den kapitalets och produktionens kulturaliseringsprocess som på senare tid populärt benämns den kreativa ekonomin inneburit en paradoxal tendens. Å ena sidan expanderar kulturen och blir mer central inom ekonomin. Å andra sidan utsätts kulturen för allt hårdare ekonomiska anspråk. Framförallt är denna tendens märkbar på lokal och regional politisk nivå, var kulturpolitik i många fall sammanfaller med en övergripande politik för ekonomisk tillväxt. Den numer vedertagna uppfattningen att kulturella resurser och händelser är viktiga för att skapa ett attraktivt stadsvarumärke är inte bara ett tecken på en generell politisk vändning efter välfärdstatens fall. Det är också en ideologisk figur som härigenom annekterar och modellerar kulturbegreppet genom att i första hand definiera kulturen utifrån dess värde av upplevelse och attraktionskraft till staden-som-varumärke. Jag är intresserad av vilka värden kulturen sägs och syns skapa, och vilka uttryck kulturbegreppet tar sig i denna kontext. Artikeln, som är ett led i mitt avhandlingsarbete kring Malmös stadsförnyelsearbete, tar sin utgångspunkt i den nya statliga kulturutredningens vilja att se kulturen och kulturpolitiken i större utsträckning som en ”aspektpolitik”. Jag menar att ett sådant synsätt, redan väletablerat i stadspolitiken, tenderar att inte bara försvaga kulturlivets redan prekära situation, men också riskerar urvattna den kulturella delaktigheten på en samhällelig nivå.