Syftet med den här studien är att öka kunskapen om naturfotografers natursyn. Studien baseras på kvalitativa intervjuer med sex naturfotografer. Som teori används Hannigans typologi över 1900-talets utveckling av miljödiskurser som inkluderar den arkadiska dis- kursen, ekosystemdiskursen och rättvisediskursen. Naturfotografi är ett exempel på den arka- diska diskursen, och min studie visar att det är den starkaste diskursen inom det naturfoto- grafiska fältet även om vissa fotograferar dessutom ansluter sig till ekosystemdiskursen och rättvisediskursen. Den arkadiska diskursen påverkar både hur naturfotografer konstruerar naturen och utvecklingspotentialen för naturfotografin. Den utveckling som Hannigan ser som en samhällelig utveckling över tid av diskurserna kan också ses som en individuell utveckling hos fotograferna. Efter en tids fotograferande börjar man röra sig ifrån den arkadiska diskursen och ifrågasätta idén om den vackra naturbilden.

The aim of this study is to increase the knowledge of nature photographers’ view on nature. The study is founded in qualitative interviews with six nature photographers. Hannigans typology of environmental discourse development during the twentieth century is used as theory for the study, including the arcadian, ecosystem and social justice discourse. Nature photography is an example of the arcadian discourse and my study shows that it is the strongest discourse in the field of nature photography, although some nature photographers also adhere to the ecosystem and social justice discourses. The arcadian discourse affects both how nature photographers construct nature and the potential for development of nature photography. The development of discourses over time that Hannigan sees in society can also be seen in individual photographers; following some time of photographing they move from the arcadian discourse and start questioning the beautiful nature photography as a concept.