Studien utgår från problemet att multimodalitet inte uttrycks tydligt i kursplanen för svenska, vilket gör att F-3-lärare tolkar och använder begreppet på olika sätt. Detta kan leda till snäva undervisningspraktiker där endast ett fåtal modaliteter används, trots att forskning visar att varierade uttrycksformer kan stödja elevers lärande. Syftet är därför att ta reda på vilka formuleringar i kursplanen F-3-lärare tolkar som multimodala, samt vilka modaliteter de säger sig använda i undervisningen och hur dessa motiveras. Teoretiskt utgår studien från ett designteoretiskt- och fenomenografiskt perspektiv samt med sociokulturella begrepp som den proximala utvecklingszonen och stöttning. Metodologiskt genomförs en kvalitativ intervjustudie med sju F-3-lärare i Sydsverige. Materialet består av ljudinspelade och transkriberande intervjuer som analyserats tematiskt. Resultatet visar att lärarna förstår multimodalitet på tre sätt, som olika uttrycksformer, som sätt att skapa och tolka texter samt som variation i undervisningen. De använder olika modaliteter, särskilt bildstöd, drama, gester och auditiva resurser, men saknar ofta ett metaspråk för att beskriva dem. Kursplanens otydlighet gör att lärarna “läser mellan raderna”. Slutsatsen är att multimodalitet redan förekommer i undervisningen, men att begreppslig osäkerhet och otydliga styrdokument skapar variation i hur det förstås och används.