Denna analys av tre scener från filmen Violet Evergarden: The Movie (2020), undersöker hur proteser i film kan användas som en visuell berättarmetod för att förmedla känslor av förlust, trauma och föränderlig identitet. Studien fokuserar på hur proteser inte enbart fungerar som fysisk representation, utan också kan bära symbolisk och narrativ betydelse som fördjupar karaktärens historia och utveckling. Syftet är att undersöka hur visuella uttryck genom proteser kan bidra till att gestalta identitet och emotionell utveckling på ett djupare plan. 

Analysen utgår ifrån frågeställningen; på vilket sätt används Violets mekaniska händer som en symbol för identitet och trauma, och vilken betydelse har symbolen för berättelsens narrativ?

Metoden är en kvalitativ semiotisk filmanalys baserad på teorierna av Roland Barthes mytologiteori samt Donna Haraways cyborgteori och posthumanism. Yttligare ett teoretiskt perspektiv som används i studien är Susan J. Napiers teorier om japans animation.

Resutltatet visar att Violets mekaniska händer är en central del av filmens visuella narrativ, genom att de används för att visualisera och symbolisera trauma och en föränderlig identitet. I början av filmen representerar händerna främst krig, trauma och emotionell distans till omvärlden. I takt med Violets emotionella utveckling förändras deras symboliska betydelse, och senare i filmen representerar de i stället mänsklig kontakt, emotionell närhet till både sig själv och andra, samt hennes förändrade identitet. 

Denna uppsats inkluderar även en designdokumentation med titeln "Igelkotten, den perfekta trädgårdsnissen", som återfinns efter sida 46. Dokumentationen är en del av examensarbetet som uppsatsen ingick i inom programmet Visuell kommunikation vid Malmö universitet. Filmen är en animerad informationsfilm om hur igelkotten gynnar trädgården och hur vi kan bidra till att den rödlistade arten överlever.