Presentationens tar utgångspunkt i hur kvinnojourerna hanterar covid-19-pandemin och hur de upprätthåller detta yttersta skyddsnät för våldsutsatta kvinnor och barn.

Den pågående covid-19-pandemin har påverkat kvinnojourernas arbete runt om i Sverige. Ett ökat våld mot kvinnor i samband med pandemin har uppmärksammats både internationellt av FN och på nationell regeringsnivå. Att kris ökar våldet mot kvinnor har tidigare adresserats inom krisforskningen, men det behövs mer forskning för att studera hur nätverken mellan civilsamhället och kommunerna påverkas och agerar under en kris. Från början av mars har vi kontinuerligt följt utvecklingen genom telefonintervjuer med fem olika aktörer inom kvinnojoursverksamheter runt om i Skåne. Varje aktör har blivit intervjuad två gånger och intervjuerna har varat cirka 15 minuter.

Vi har genom intervjuerna kunnat observera att en del jourer har varit tvungna att varsla anställda på grund av att kommunerna har minskat sin förfrågan om skyddsplacering, men långt från alla jourer har sett denna utveckling. För en del verksamheter flyter verksamheten på, mer eller mindre, som vanligt. Några jourer har uppmärksammat att nya grupper vänder sig till dem med oro och behov av hjälp. Men det har också handlat om hur de anställda ska hitta nya arbetsmetoder för att möte våldsutsatta när det finns en risk för smitta eller hur kvinnor i kollektivboende har fått covid-19 och därmed utgör en risk för de andra skyddsplacerade.  

Syftet med studien är att undersöka hur kvinnojourerna hanterar covid-19-pandemin och hur olika aktörer i dessa verksamheter kontinuerligt konstituerar och formar sig själv i relation till omgivningen för att kunna fortsätta att upprätthålla detta yttersta skyddsnät för våldsutsatta kvinnor och barn. Studien har nyligen blivit finansierad av Malmö universitet och kommer att utökas under hösten med fler intervjuer.