Syftet med denna studie är att utifrån barns berättelser få en ökad förståelse kring inkludering och exkludering i den fria leken på förskolan samt hur pedagogers och barns normer förhåller sig till varandra. Vi vill synliggöra barnens berättelser kring inkludering och exkludering i deras kamratkultur då vi upplever att det saknas kunskap inom ämnet för att pedagogerna ska kunna förhålla sig till barns handlande i olika leksituationer. Studien utgår från Corsaros (2015) teori inom den nya barndomssociologin där barn betraktas som aktörer och skapare av sin sociala värld. Studien har en kvalitativ ansats där empirin består av två olika typer av intervjuer med barn och pedagoger. Studiens resultat visar att barnen har olika strategier både för att komma med i en pågående lek och för att exkludera andra barn från sin pågående lek. Av barnens berättelser framkommer det att de använder sig främst av verbala strategier både vid tillträde och vid exkludering. I resultatet framgår några av barnens normer som finns i deras kamratkultur till exempel att den som bestämt leken är den som avgör vem som får vara med. Slutligen visas även en konflikt mellan barnens normer och pedagogernas förhållningssätt då det uppstår en krock mellan att ta hänsyn till barnens normer och pedagogernas ansvar att ingen ska vara utanför. För att pedagoger ska kunna förstå kamratkulturen i verksamheten på förskolan behövs kunskap om barnens normer och lekstrategier.