Syftet med den här uppsatsen är att undersöka några gymnasielärares upplevelse och erfarenheter av deras arbete med elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Materialet består av kvalitativa intervjuer med fem lärare i moderna språk. Intresset ligger även i lärarnas upplevelse av hur eleverna lär sig ett främmande språk, i viken typ av anpassningar lärarna eventuellt gör för att stötta dessa elever i deras inlärning och i hur lärarna upplever skolans stöd när det gäller deras arbete med elever med läs- och skrivsvårigheter. Resultatet visar att tidsbrist och gruppstorlek gör att lärarna upplever i olika grad stress och frustration i arbetet med elever med läs- och skrivsvårigheter. Lärarna upplever att de inte når eleverna på ett tillfredställande sätt. En del funderingar kring bedömningen och de speciella rättigheterna som råder i skolan för elever med läs- och skrivsvårigheter orsakar oro hos lärarna. Dessa upplevs ibland som orättvisa i förhållande till elever som inte har dem. Inga tydliga tendenser kan noteras när det gäller elevernas resultat i moderna språk. Några har väldiga svårigheter, andra är framgångsrika; detta hänger i mycket ihop med graden av medvetenhet om de egna svårigheterna hos eleverna. Skolans stöd för lärarna upplevs både negativt och positivt. Det finns stöd att hämta hos specialpedagogerna men stora klasser försvårar de reella möjligheterna att stötta elever som behöver extra hjälp. Lärarna efterlyser mer fortbildning särskilt i fråga om moderna språk och undervisning.