En skyldighet att samverka kring barn och unga som riskerar att fara illa lagstadgades 2003. Samverkan underlättar för tidiga insatser som ofta är mer omfattande och mindre kostsamma. Idag är samverkan fortfarande högaktuellt och denna forskning ämnar att utifrån SOU 2001:72 som låg till grund för lagförändringen, studera vilket problem som samverkan egentligen är lösningen på och vad denna problemrepresentation leder till. Det görs med hjälp av Carol Bacchis (2009) diskursanalytiska WPR-modell. Slutsatsen av studien är att problemet som samverkan kring barn och unga ska lösa är representerat som en komplexitet. Att problemet är så brett utformat leder till att politiken kring samverkan blir ett sätt att avsäga sig ansvar och därmed liknar styrningen av samverkan kring barn och unga mer en norm som den svenska staten vill uppnå.