Denna uppsats utgår från svensk krishantering av tre nationella kriser; Estoniakatastrofen, Flodvågskatastrofen och Flyktingkrisen . Syftet med arbetet är att ta reda på hur dessa kriser har format statens sätt att hantera kriser. Arbetet ämnar också att försöka skapa en förståelse för vad som händer i nationella organisationer när en kris inträffar. Arbetets har använt kvalitativ metod som går ut på att göra en jämförelse mellan de olika kriserna. I analysen presenteras svaren på frågeställningar, med ett antal olika exempel på policyförändringar som har skett, bl.a. inrättandet av ett krishanteringsorgan och skapandet av en ny myndighet. Analysen presenterar också en bild av varför kriser förändras, eller inte förändras, genom att titta på när s.k. policyfönster öppnas och stängs. Slutsatsen är att krishanteringen ständigt förändras, om än långsamt. Att vänta på att en ny kris ska inträffa för att förändra politiken går inte.