Vi vuxna känner igen en hel del schablonbilder i Harry Potter-böckerna; vi har stött på namnen och företeelserna förut i myter, religion och i symbolvärlden. Men de yngre läsarna med föga eller ingen tidigare läsvana, som troligtvis aldrig har stött på ”de gamla litterära motiven” tidigare, attraheras ändå av böckerna. Frågan jag därför ställer är om de unga läsarna enbart fascineras av äventyren, spänningen och humorn i böckerna. Eller om det finns något i människans inre som tilltalas av den dolda innebörden i texterna, som förmedlas av symbolerna och myterna i berättelserna. Finns det sålunda något i vårt gemensamma undermedvetna, i enlighet med Jungs teorier och tankemodeller om bl.a. det kollektivt undermedvetna, som tillfredsställs och som därmed kan förklara varför Harry Potter-böckerna gjort sådan succé? Mitt syfte är alltså att försöka upptäcka om det finns något i Jungs sätt att beskriva det mänskliga psyket som kan appliceras på Harry Potter-böckerna och som kan klargöra varför dessa tilltalar så många. Jag kommer fram till att det tydligt framgår hur C. G. Jungs förklaringsmodeller kan tillämpas i analys av Rowlings verk. Jag finner att de arketypiska strukturerna föreligger som grundmönster i romanernas komposition och struktur. De arketypiska tolkningarna bidrar till en ökad förståelse och en fördjupad upplevelse av berättelserna om Harry Potter. Det som från början verkade vara ren underhållning för barn visade sig ha ett psykologiskt djup som har rötter till mytologi, sagor och religion. Jag ställer mig därför tveksam till om Harry Potter-böckerna i själva verket är tänkta som barn och ungdomsböcker, strukturen verkar alltför komplicerad för att så vara fallet. Jag har upptäckt att det finns likheter och samband mellan Rowlings romaner och ett flertal mytologiska och religiösa motiv. Till stor del har alltså Jungs teorier visat sig vara tillämpliga på litteratur som utkommit mycket länge efter hans död, vilket kan bekräfta hans teorier.