Samverkan mellan föräldrar och personal i förskola har alltid varit en svår och ibland kontroversiell fråga. Svår därför att det handlar om möten mellan olika sätt att förstå barn på, kontroversiell därför att det är en fråga om maktförhållanden. Det är ju barnen det gäller och det som vi förstår som en institutionaliserad barndom innebär just detta: möten mellan olika värden, sociala system och kunskapsanspråk. I förskolan förenas det offentliga och det privata i ett socialt rum som jag för enkelhetens skull i fortsättningen kommer att kalla för det sociala. Det sociala uppkommer som ett politiskt projekt för att skapa ett rum mellan offentligheten och det privata, vilka avgränsas i tid och plats genom de värderingar och kunskapsanspråk som är giltiga inom och mellan dem. Välfärdsstatens uppbyggnad av utbildningsinstitutioner - som rum mellan det privata och det offentliga - blir de viktigaste platserna för samhällelig integration av barn och föräldrar. I det här kapitlet belyses den diskursiva argumentationen för att den offentliga barnomsorgen och sedermera förskolan ska vara en plats som försöker förena offentliga och privata värden. Detta görs genom att rådande förhållanden framställs som ett problem – särskilt intimiseringen i den privata sfären – och att utvidgningen av det sociala framstår som en lösning på problemet.