Syftet med denna studie är att undersöka hur svensklärare i F-3 resonerar om den muntliga interaktionens betydelse för elevers läsutveckling samt på vilka sätt lärarna använder sig av det muntliga i läsundervisningen. Studien grundar sig i teori som ser läsning som något som utvecklas i en meningsfull och social kontext. I studien presenteras och redogörs för begreppen läsning som social praktik, textrörlighet samt inre och yttre motivation. För att undersöka de valda frågeställningarna har svensklärare i F-3 intervjuats genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Resultatet visar att majoriteten av lärarna använder muntlig interaktion i sin läsundervisning eftersom de anser att muntlig interaktion har betydelse för elevers läsutveckling utifrån tre syften: det skapar stöttning, ökar elevernas motivation och främjar en fördjupad förståelse för texter. Vidare visar resultatet att lärarna planerar och genomför läsundervisning med muntligt innehåll i olika hög utsträckning. Somliga lärare genomför strukturerade textsamtal som en undervisningsaktivitet medan andra lärare har spontana samtal om det lästa när tillfälle ges. Diskussionen tar upp och problematiserar denna skillnad mellan lärarnas didaktiska val för textsamtal i relation till tidigare forskning som beskriver vikten av att samtal om det lästa sker strukturerat och planerat för att leda till läsutveckling. Att det finns en tydlig skillnad i lärarnas didaktiska val för att genomföra textsamtal innebär att alla elever inte har en likvärdig läsundervisning. Somliga elever i F-3 får delta i planerade och strukturerade textsamtal i högre utsträckning än andra elever beroende på lärarens didaktiska val och syn på läsning som en social praktik.