Lärarrollen brukar först och främst ses som en altruistisk företeelse - läraren bör främst hänge sig åt andras behov. Trots att en sådan syn är tongivande idag är den oerhört problematisk. Denna essä ämnar att bidra till forskning om lärarrollen. Genom att använda Rousseaus idéer om det goda livet såsom de framställs i Emile, argumenterar jag för att lärarrollen ska vara egoistisk istället för främst altruistisk. Detta argument utvecklas genom tre teman: I, Happiness and Suffering; II, Compassion; III, The Egoistic Teacher. I korthet kan de två första teman anses vara förberedande inför det tredje. I det tredje temat, med exempel från litteraturen, konkretiserar jag innebörden av en egoistisk syn på lärarrollen. Genom ett egoistiskt perspektiv ses själva lärarskapet som en förlängning av lärarens själv (ego) i det ämne hen lär ut, till studenterna (inom vissa gränser). Denna syn på lärarrollen möjliggör en annan förståelse för det goda livet i läraryrket. Essän för fram tanken om att lärarens främsta fokus bör vara egoistiskt för att kunna leva ett gott liv.