Vuxna som i sin liv- och lärandehistoria befunnit sig i svåra lärandesituationer har ofta varit föremål för andras bedömningar och diagnoser av olika slag, inte sällan av neuropsykiatrisk karaktär eller i termer av nedsatt kognitiv förmåga eller begåvning. De många internationella undersökningar som refereras till i dagens debatt om skola och undervisning utgår från antaganden om att det går att avgöra en människas resurser för lärande genom att objektivt betrakta och mäta den personens inre kvaliteter. Ett annat sätt att se det är att utgå från existentiella aspekter av lärande och undervisning, att se att det är två människor, två subjekt som interagerar i ett pedagogiskt möte där båda två bär med sig sin egen liv- och lärandehistoria, pedagogen såväl som den studerande. Särskilt när det gäller vuxenpedagogiska sammanhang blir detta betydelsefullt när inte ens skillnad i ålder motiverar att den ene har ett övertag över den andre. Att vara trogen och förmedla en sanningsenlig bild av den Andres berättelser i existentiella möten som pedagogiska eller diagnostiska möten kan ge upphov till etiska dilemman när den levda erfarenheten hos den som blir bedömd ska förvandlas till text i olika former såsom individuella utvecklingsplaner eller psykologutredningar. Den som har att avgöra en annan människas framtida möjligheter till utbildning har förutom den professionella rollen som utredare eller undervisare alltid ett ansvar för den Andre som medmänniska. I mitt bidrag kommer jag att behandla dialog och interaktion som alternativ eller motpoler till psykometriska och standardiserade metoder såsom test och olika prov för att avgöra en människas resurser för lärande. Intresset riktas mot hur man kan involvera studerande i tolkningen av sitt eget lärande. Interaktionen mellan den lärande människan och pedagoger, psykologer eller andra professionella kan vara avgörande för vilka möjligheter en människa ges till ett livslångt lärande.