Föreliggande delstudie redovisar forskning som behandlar relationer mellan förskolepersonal och barn i förskolan. I delstudien kartläggs och analyseras forskning om relationers betydelse för barns lärande och utveckling. Syftet med denna forskningsöversikt är att få ny kunskap om relationers betydelse i förskolan och de villkor som påverkar dem. Särskild uppmärksamhet riktas mot de studier som a) belyser betydelsen av pedagogiska relationer för barns utveckling och lärande b) anlägger ett teoretiskt perspektiv för att förklara och förstå relationens kvalitet c) som formulerar vilka villkor som är viktiga för att utveckla de pedagogiska relationerna och förskolans kvalitet. Ambitionen är att utifrån en analys av dessa kunna formulera strategier för en utveckling av de pedagogiska relationerna i svensk förskola. Följande forskningsfrågor ska besvaras:  Vad säger forskningen om relationens betydelse för barns lärande och utveckling?  Vilka teoretiska perspektiv och begrepp används för att förstå relationen mellan förskolepersonal och barn?  Vad säger forskningen om villkoren för relationens kvalitet? Tidigt har forskningen konstaterat att nära kontakter mellan vuxna och barn i förskoleverksamhet har positivt samband med barnens självständighet, positiva uppfattningar om skola och hur de lyckas i skolämnen och att goda relationer mellan barn och förskolepersonal leder till färre beteende- och lärandeproblem senare i skolan. Denna forskningsöversikt bekräftar i stort dessa slutsatser. En hög processkvalitet - de pedagogiska relationerna mellan förskolans personal och barn - har stor betydelse för barns lärande och socio-emotionella utveckling, på kort och på lång sikt. Med de pedagogiska relationerna som kvalitetens brännpunkt ses strukturer (barngruppernas storlek, personaltäthet mm) som stödjande eller hindrande för förskolans och de pedagogiska relationernas kvalitet. Flera av de här refererade studierna poängterar att en förskola och pedagogiska relationer av hög kvalitet innebär en sammanflätning av omsorg och undervisning, oftast betecknat som Edu-Care i den internationella diskursen. Den övergripande frågan om varför de pedagogiska relationerna mellan förskolepersonal och barn har betydelse för barnets lärande och utveckling på kort och lång sikt har besvarats teoretiskt på olika sätt i de forskningsstudier som refererats här. Ett multiteoretiskt närmande beskrivs i forskningsöversikten för att förstå och förklara de kortsiktiga och långsiktiga effekterna. En teoretisk utgångspunkt inom den tillämpade utvecklingspsykologin är att barn som kan reglera sina impulser och öka sin uppmärksamhet har större möjligheter att lära. Självreglering och Self-efficacy är analytiska begrepp som används för att förstå betydelsen av dessa förmågor. Forskare som använder ett socio-kulturellt perspektiv på lärande menar att lärande är en betydelsefull aspekt av alla sociala praktiker. Lärande, tänkande och vetande är relationer mellan människor genom deras interaktiva aktivitet. Lärande blir då någonting som man gör i relation till varandra. Begreppen ”expansivt lärande” och ”delat hållbart tänkande” används för att analysera lärande som en pedagogisk process i dialog. Forskare poängterar också att barns utveckling får ses i relation till alla de miljöer som barn vistas i och de olika erfarenheter som barn får i olika miljöer. Begreppet Social ekologi, med inspiration från Bronfenbrenners ekologiska modell, tar just barns vardagserfarenheter som utgångspunkt för att förstå hur barns olika miljöer samvarierar och påverkar varandra. De kanske viktigaste villkoren för en hög kvalitet i de pedagogiska relationerna berör förskolepersonalens formella utbildning och möjlighet till kvalificerad fortbildning och kompetensutveckling. Forskningslitteraturen pekar på att förskolepersonalens kunskaper, pedagogiska medvetenhet, engagemang och förståelse av sitt uppdrag är relaterat till deras utbildning och möjlighet till kompetensutveckling. Andra villkor som forskningen indikerar som betydelsefulla för de pedagogiska relationerna är: organiseringen av barnens vardag, jämvikten mellan vuxenstyrda och barninitierade aktiviteter i förskolan samt barns och föräldrars inflytande. Sammanfattningsvis indikerar forskningen att strukturella faktorer som personaltäthet och barngrupper har störst betydelse för de yngsta barnen och för de utsatta barnen men att det måste sättas samman med andra parametrar. Slutsatsen blir att strukturella kvalitetsfaktorer kan ses som stödjande eller hindrande för utvecklingen av de pedagogiska relationerna. Slutligen sammanfattas forskningsöversikten i ett antal teser som konkluderar att förskolan har behov av att utveckla ett eget undervisningsbegrepp och att pedagogiska relationer innebär en sammanflätning av omsorg och undervisning.