Utgångspunkten i kapitlet är mina långvariga etnografiska studier om heroinerfarna i Norrköping. Jag tar avstamp i betraktelser av möten mellan forskaren och de heroinerfarna, där just möten, om de präglas av ömsesidiga erkännande, gör något med båda parter. ”Forskare som möter heroinist” blir här till ”människa som möter människa”. Styrande kategoribestämningar, såsom ”soss”, ”missbrukare” och ”klient”, eroderar då relationen utvecklas. En del socialarbetare bidrar till att skapa en känsla av mänskligt värde, att människor de möter känner sig respekterade och sörjda för. De arbetar utifrån en situerad etik, där viljan att förstå och respektera är grundläggande. Men detta sätt att arbeta undermineras av ett system där det sociala arbetet ska effektiviseras och ekonomiseras, där människor ramas om och görs till siffror och budgetposter, eller till urin i provrör som testas och berättar ”sanningen”.