Genom intervjuer och textanalyser har underliggande tankestrukturer angående tid och rum i diskussionen om slutförvar i Östhammar och Oskarshamn studerats. Detta har gjorts utifrån ett humanekologiskt perspektiv med fokus på de kulturella aspekterna av relationen mellan människa och natur. Genom huvudsakligen metafor-, argumentations- och diskursanalys har föreställningar som präglat debatter och texter, liksom informanternas egna formuleringar, närstuderats. Ett något förvånande resultat var den stora enhetligheten i materialet, men några tydliga skiljelinjer förelåg dock. När det gäller tid uppfattades tiden fram till det att ett beslut om slutförvar fattas som överskådlig, själva anläggningstiden som överblickbar, men den långa slutförvarstiden som oöverskådlig. När det gäller den rumsliga dimensionen finns det en dominerande optimistisk inställning till lokalisering av slutförvar både i Östhammar och Oskarshamn. Man hävdade att ett slutförvar skulle ge bygden en livgivande injektion i socioekonomiska termer. De fåtaliga skeptikerna,å sin sida, ifrågasatte detta och hela processen. Avslutningsvis kan sägas att både de tids- och rumsrelaterade tankefigurerna i stort bygger på föreställningar om ett stabilt nu, som man å ena sidan litar på ska fungera på ett liknande sätt i framtiden, men å andra sidan fruktar ska upphöra.

Through interviews and text analyses, subtle and implicit discourses regarding time and space in relation to final storage of nuclear waste in the two Swedish municipalities Östhammar and Oskarshamn. The central perspective has been a humanecological one, scrutinising the relation between, society, individual and nature.