The vital role that cities play in the governance of migration is increasingly recognized, yet migration scholars still perceive this ‘local turn’ as a recent phenomenon. This article presents a cross-country and cross-city comparative analysis of three mid-size European cities during the post-war period: Bristol, Dortmund and Malmö. It analyses administrative cultures and local policy arenas, exposing the complexity of local migration policy-making and the crucial importance of historical perspectives. It reveals the inherent local variation in policies and practices, and argues that traditional national-level studies do not fully capture how urban actors responded to migration.

Den här rapporten är en delrapport inom ramen för det Vinnovafinansierade projektet Strategiska partnerskap för effektiv och transparent samverkan (Spets) och belyser Malmö universitets samverkan med organisationer inom den idéburna sektorn. Rapporten bygger på en intervjustudie med tio idéburna organisationer, och speglar samverkan med Malmö universitet ur deras perspektiv: vilken samverkan som bedrivs, vad den ger organisationerna, utmaningar och hinder samt möjlighet för utveckling av samverkan, till exempel genom ett strategiskt partnerskapsavtal.Rapporten visar att det på Malmö universitet sker en hel del samverkan både kopplat till forskning, utbildning och nyttiggörande och att denna samverkan när den sker i relation till idéburen sektor främst är kopplad till tre av universitetets fakulteter – Fakulteten Kultur och samhälle, Fakulteten Hälsa och samhälle samt Fakulteten Lärande och samhälle. De intervjuade organisationernas motiv för samverkan med universitetet varierar, och undersökningen indikerar att organisationerna ser samverkan som ett sätt att fylla behov av kunskap och kompetensförsörjning, att genom vänlig kritik stimulera till nytänkande, samt att ge organisationerna ökad legitimitet i deras arbete för samhällsförändring. Undersökningen visar att det finns behov av ökad systematik i samverkan och att mer skulle kunna göras för att stärka samverkan kring forskning och utbildning. De intervjuade organisationerna lyfter behovet av mer forskning om och tillsammans med den idéburna sektorns organisationer och behovet av mer samverkan kopplat till studenters uppsatser och praktik. Här finns en möjlighet att möta organisationernas behov av kunskap, kompetens och framtida personal. Det finns även ett behov av fler arenor för möten, gärna regelbundet återkommande, mellan universitetet och den idéburen sektor, och organisationerna efterlyser även generellt ökade kunskaper om den idéburna sektorns särart, förutsättningar och behov, inom akademin såväl som i samhället i stort. Undersökningen belyser även behovet av utökat stöd och finansiering för forskare som samverkar med idéburen sektor, då finansiering av samverkan är ett särskilt problem.

This article aims to analyse the changes in migration regimes in Sweden over the period 1739–1982. We have chosen to divide this into four periods where each is characterized as a specific regime: the pre-industrial period (1739–1860), the laissez faire period (1860–1932), the rising ambitions period (1932–1951) and the Rehn-Meidner period (1951–1982). These four periods reveal different approaches held by the state regarding labour migration and housing. During the pre-industrial period, rules and regulations hindered mobility and aimed to keep the labour force in agriculture. During the laissez faire period, migration increased, but construction and housing was largely left to the market. During the rising ambitions period, a laissez faire approach was maintained towards migration, but both the government and non-profit organizations became increasingly involved in housing. During the Rehn-Meidner period, internal migration was stimulated, and in the course of ten years, one million homes were built with government support. The differences between the periods are not clear-cut. There were dual and contradictory ideas and policies during each period. This duality provides an important theoretical starting point for this study. Other significant starting points are the long-term perspective taken and the idea that these periods can be analysed as regimes. 

This article describes and analyses by whom, in what ways and with what consequences migrant reception was performed in Malmö during the period 1945–1970 and how this changed over time. Inspired by Carol Bacchi’s ‘what’s the problem represented to be’ (wpr) approach, the article analyses the shifting problematisations of migrant reception in Malmö, and argues that there were two decisive shifts in Malmö’s migrant reception policy. With the help of Robert Miles’ concept of racialisation, the article shows that different migrant groups were racialised in different ways, depending on how they were depicted by the Swedish society. We also identify a gendered racialisation as women and men were racialised differently.

Var i Malmö träffades män för att ha sex med varandra på 1910-talet? Vad gjorde bögar och lesbiska för att skapa uppmärksamhet på Folkfesten i Pildammsparken under 1970-talet? Hur upplevdes ankomsten till Malmö för Sveriges första homosexuella anhöriginvandrare? Vilka var de hetaste queerpunkbanden på malmöscenen under det härjiga 2010-talet? 

Dessa och många andra frågor får sina svar i Queera historier från Malmö. Här samlas 20 berättelser om människor, organisationer och händelser som på olika sätt expanderar, utmanar och skriver om stadens historia. Det är en bok om det förflutna, sprungen ur samtiden som blandar akademiska skribenter med aktivister i dagens HBTQI-organisationer. Med avstamp i samtiden och den nära dåtiden söker sig texterna bakåt genom decennierna och århundradena, då HBTQI-liv var förbjudet, sjukdomsklassat och stigmatiserat. Fram tills nu har det saknats en historieskrivning om HBTQI-liv som geografiskt berör Malmö och södra Sverige, varför boken gör ett banbrytande arbete av synliggörande.

Det här är en bok som väljer det spretiga och motstridiga framför en enhetlig och konfliktdöljande historieskrivning, i fast förvissning att sådana berättelser förmår fånga mer och kanske också ge en mer sann bild av det förgångna. Det blir en bok som fångar Malmös vibrerande aktiva och mångfacetterade HBTQI-rörelser i all dess mångfald och brokighet.

Rapporten har tagits fram som en del av det Vinnova-finansierade projektet Spets (Strategiska partnerskap för effektiv och transparent samverkan) och är en undersökning av den existerande samverkan som finns mellan Malmö stad och Malmö universitet, samt en diskussion om förutsättningarna för att utveckla den relationen genom ett Strategiskt partnerskap. I undersökningen har representanter på strategisk nivå inom respektive organisation intervjuats, för Malmö stad har direktörerna för kommunens olika förvaltningar kontaktats och inom Malmö universitet har rektor, vicerektorer och representanter från fakulteternas dekaner intervjuats. Följande tre punkter sammanfattar undersökningens främsta resultat:

1. En utvecklad verksamhetsförlagd utbildning

Samtliga intervjuade personer talar om värdet med VFU-systemet och annan form av praktik, och synpunkter lyfts om olika sätt att utveckla VFU-systemet på. Vinsterna handlar både om kunskap och färdigheter. VFU-samarbetet anses stärka så väl Malmö stads som samhällets behov av arbetskraft liksom en kunskapssäkring av praktiken. För Malmö universitet ökar det lärosätets möjligheter att främja kvalitén i utbildningen och att den ligger i linje med verksamheternas behov.

2. Forskning för en evidens- eller kunskapsbaserad praktik

Forskning i samverkan anses öka möjligheterna för Malmö stad att evidens- eller kunskapssäkra sin verksamhet samt utveckla praktiken för morgondagens samhälle. Möjligheten att bedriva forskning med staden innebär för Malmö universitet en möjlig tillgång till unik forskningsdata, samt en möjlighet att öka relevansen i den forskning som görs. Kommundoktorander utgör ett möjligt sätt att utveckla forskningssamverkan, men huruvida det är ett bra sätt råder delvis delade meningar, och det finns en kritik mot att kommundoktoranderna inte återvänder till Malmö stads verksamheter. Inom ramen för de samverkansarenor som skapats mellan Malmö universitet och Malmö stad sker ett arbete som de intervjuade personerna inom båda organisationerna uppfattas som positivt, och möjliggör att identifiera och utveckla gemensamma forskningsområden. Även på fakultets- respektive förvaltningsnivå sker ett samverkansarbete i mer eller mindre formaliserade samverkansorgan.

3. Addera och komplettera

Det finns en farhåga att ett avtal skulle kunna innebära ökad byråkratisering eller andra krav som försvårar existerande samarbetet. Ledningspersoner inom båda organisationerna uttrycker tydligt att detta inte alls är avsikten, och att ett strategiskt partnerskapsavtal inte ska störa de många välfungerande samarbeten som finns. Ett övergripande avtal ska istället ge verktyg för att skapa överblick och möjliggöra strategiska vägval vad avser forskningsinriktning eller liknande, addera nya värden till samverkan och komplettera redan existerande avtal. Något som också lyfts fram av personerna som intervjuats, inom båda organisationerna, är det strategiska partnerskapsavtalets symboliska betydelse. Det finns en lång tradition av samverkan mellan Malmö stad och Malmö universitet varför ett mer formellt synliggörande av detta uppfattas som positivt.

Möjliga konfliktpunkter

Även om det finns en stark samsyn om värdet med samverkan och det önskvärda i att fortsätta och fördjupa denna finns det tre punkter som framstår som potentiella konfliktytor: ekonomi, detaljstyrning och oberoende.

Ekonomi: Från flera personer inom Malmö universitet uttrycks en önskan om att ett nytt strategiskt partnerskapsavtal också skall frigöra ekonomiska resurser för forskningsfinansiering. De intervjuade personerna från Malmö stad ställer sig genomgående mer skeptiska till det, och några menar att det är direkt skadligt för samverkan att koppla det till ekonomi.

Detaljstyrning: Inom både Malmö stad och Malmö universitet uttrycks en farhåga att ett nytt avtal skulle innebära en högre nivå av detaljstyrning. Den här konfliktlinjen går dock snarast inom de respektive organisationerna än mellan dem där olika personer har olika synpunkter på graden av detaljstyrning.

Oberoende: Akademisk frihet och integritet framstår som viktiga värden att adressera i ett strategiskt partnerskapsavtal. Så som det framkommer i intervjuerna finns det idag inget problem i vare sig universitetets eller stadens inställning, men det lyfts fram som ett tema som är centralt att kodifiera i ett avtal.

Monument och minnesplatser skapade av personer och organisationer i strid med eller utan godkännande från myndigheter är ett fenomen som finns på många olika platser och i olika kontexter. I artikeln benämns dessa platser som ”icke-auktoriserade minnesplatser”, men som tydliggörs i diskussionen är det ofta en flytande gräns där organisationer och rörelser på olika sätt kämpar för att låta sin minneskultur och minnesplatser ta utrymme i det urbana rummet. Ibland vill de skapa officiellt godkända minnesplatser men misslyckas, ibland skapas minnesplatser i direkt opposition och som en motståndshandling. Texten utgår från två empiriska exempel, Malmö och Buenos Aires i Sverige respektive Argentina.

Syftet är att undersöka hur sociala rörelser och organisationer på olika sätt använder minnesplatspraktiker för att mobilisera människor till stöd för sina samtida politiska krav, och hur samtida politiskt arbete sammanvävs med minneskultur. Det sker naturligtvis även på många andra sätt än genom minnesplatser i det fysiska rummet, och gränserna mot andra praktiker, såsom diskursiva interventioner, opinionsbildande och kampanjer i sociala medier är som vi ska se ofta flytande.

Undersökningen utmynnar i fyra resultat:

För det första att de icke-auktoriserade minnesplatserna ofta kan ha en radikal mobiliserande potential för de sociala rörelserna, särskilt när de inte förvisas till perifera platser eller kyrkogårdar. Genom att befinna sig i vardagen och på centrala platser i staden blir de återkommande påminnelser om det som hänt, och om de också kopplas till aktuella politiska projekt blir de påminnelser om vad som borde hända i framtiden. Det blir en kamp mot desmemoria genom att ockupera det urbana rummet.

För det andra, monumentens lokala och rumsliga karaktär. Även om vissa minnesplatspraktiker reproduceras och sprider sig över världen, som siluetterna skapade i el siluetazo, så är det som ”aesthetic takeover” av det urbana rummet de framför allt fyller en funktion. Det gör att minnesplatspraktiker behöver diskuteras och förstås som lokala urbana praktiker, vilka naturligtvis befinner sig i dialog med nationell och internationell inspiration.

För det tredje, hur icke-auktoriserade minnesplatser och de som skapar dem ständigt är inbegripna i en kamp för dess existens. Ofta tillkommer de i strid med lagar och regler för hur det urbana rummet får användas, och i konflikt med olika aktörers uppfattningar om vilka som får ta plats och bli synliggjorda i detsamma. Stad, stat och politiska motståndare kan i olika lägen försöka angripa och förstöra dem, och det händer också. Ibland är det regler och byråkratiska skäl, ibland medvetna försök att skapa icke-minne, desmemoria. Det är därför inte underligt att många sociala rörelser eftersträvar att få auktoriserade minnesplatser.

För det fjärde finns det hela tiden en flytande gräns mellan de auktoriserade och de icke-auktoriserade minnesplatserna. Att lyckas ta över institutioner och erövra platser ger ett större utrymme för de sociala rörelserna, det skapar större synlighet och påminner stadens invånare om rörelsens existens och politiska projekt.

Cities are places of constant contradictions – on the one hand culturally rich and diverse places with interesting entanglements of social and spatial relations, on the other hand sites of inequality, segregation and conflict. There are obviously various and sometimes opposing understandings, narrations and representations of a city. From an urban history perspective, it is adequate to critically ask: how do historymaking and representations of a city’s past contribute to create cities and trajectories of urban development? To understand this, we need to pay attention to how urban phenomena are historicised, categorised, preserved and used in official history, and in urban planning. How cities are narrated and projected will influence what kind of city it is possible to imagine, what is understood as problematic, and consequently how and for whom cities are planned and developed. This correlation between history and future-making places questions of power at the centre of urban history and development. This anthology has its origin in the conference Creating the City. Identity, Memory and Participation, in Malmö, Sweden, 9-10 February 2017, arranged by the Institute for Studies in Malmö’s History (IMH) – a research institute affiliated with the Urban Studies department at Malmö University. The conference gathered scholars from various disciplines, such as history, anthropology, literature, geography, sociology, political science and media and communication; and practitioners as archive and museum professionals, urban planners, architects and artists.

Det här är en vänbok till Roger Johansson, professor i historia med didaktisk inriktning vid Malmö universitet samt professor i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet. Bokens kapitel omsluter en stor bredd av ämnen och ingångar i historia och historiedidaktik, vilket illustrerar Johanssons mångfacetterade gärning som forskare, lärare, pedagog och folkbildare.

This is an homage volume to Roger Johansson, professor of history with didactic focus at Malmö University and professor of educational sciences at Lund University. The book's chapter covers a wide range of topics and approaches to history and history didactics, which illustrates Johansson's multifaceted work as a researcher, teacher and popular educator.