This poster will present our ongoing work with implementing an international, research based training resource on Frontline Practice Leadership (FPL) within group homes for people with intellectual disabilities and autism. The aim is to examine the context in which the work is performed, and whether FPL can be adapted and used by Swedish disability services and thus contribute to strengthening employees in occupational roles responsible for Practice Leadership. This special form of group home is controlled by the Swedish LSS law and that shall provide users with support and care based on their individual needs. LSS stipulate how users should be able to live like everyone else, promote equality and full participation in everyday life. At the same time, this form of accommodation sometimes creates ethical dilemmas when supporting the users' right to self-determination. This poster focusses on those ethical dilemmas, and what it means to work and manage operations within LSS housing and clarify the problems that exist around leadership when ethical dilemmas arise. Together with (+) 60 service pedagogue’s various empirical collections have been made: individual interviews, focus group interviews, observations and surveys. The poster will raise questions related to implementation of new working methods and emphasizes the significance of a comprehensive working model for person centered support. Furthermore, the concept of quality of life, which is central in FPL, entails in relation to a Swedish context. Finally, the occupational roles that is presented in this poster calls for new support structures regarding education and competence development.

This paper explores how people with disabilities encounter and manage limits and uncertainty within the Swedish healthcare sector. Previous research has pointed out that individuals with different forms of disability often meet health-care professionals that lack knowledge about their specific conditions. These limitations have also been defined as a form of medical paternalism, where the professional's knowledge is emphasized over the patient’s knowledge. Within disability research, this displacement has been categorized as a medical model in contrast to a social model where the patient's body is not the focus, but rather the context in which the individual lives. This is a theoretical model that can be viewed through cultural analytical lenses to explore liminal healthcare practices. This paper addresses these questions based on interviews done with people who have lived with disabilities and their experiences of seeking care in the healthcare sector. What kind of embodied experiences of liminality do they have in relation to healthcare? How do they navigate health inequalities in relation to liminal spaces of healthcare? In what ways does this create uncertainties in everyday life for people living with disabilities? One of the findings in the interviews is that it is not only the professionals’ lack of knowledge that generates inequalities, but also the material infrastructure in, for example, the hospitals. Therefore, in this paper it will be suggested that the medical model from disability research should also be elaborated with cultural analytical perspective on material culture.

Kollektivtrafik anses ofta vara särskilt betydelsefull för personer med funktionsnedsättning, då det kan finnas en begränsad tillgång till andra färdmedel. Trots ansträngningar för att överbrygga hinder i kollektivtrafiken, kvarstår idag betydande utmaningar. Personer med funktionsnedsättning gör generellt färre resor och deltar i färre aktiviteter utanför hemmet än personer som inte har några funktionsnedsättningar. Att resa i den allmänna kollektivtrafiken förutsätter en rad förmågor, som beror på ett samspel mellan resenär och olika miljöer, såsom informationsmiljöer, fysiska miljöer och sociala miljöer. Brister detta samspel uppstår ett funktionshinder som försvårar eller omöjliggör användning av kollektivtrafik. Rapporten syftar till att ge en översikt över arbetsområdet tillgänglighet i kollektivtrafiken och inkluderar exempel både från forskning och mer praktiskt arbete. Rapporten ska inte ses som en heltäckande översikt, utan ämnar snarare ge en överblick och nulägesbild över området. I rapporten presenteras en genomgång av vissa mål och regelverk som är relevanta utifrån tillgänglighet ur nationellt och europeiskt perspektiv. Därefter ges en nationell utblick som berör frågor om ansvar, information, och myndigheter som på olika sätt arbetar med frågor relaterade till tillgänglighet i kollektivtrafiken. En genomgång av forskning inom området görs ur ett mer övergripande perspektiv (en mer detaljerad genomgång kommer att publiceras i artikelformat framöver) och därefter med några exempel på forskningsrapporter som publicerats nationellt. Översikten ger även exempel på europeiska forskningsprojekt som på olika sätt berör frågor om tillgänglighet i kollektivtrafiken samt på andra pågående EU-initiativ inom området. Nationella studier har exempelvis belyst frågor om tillgänglighet i transportsystemet i regional planering. Författarna fann att tillgänglighet användes på olika sätt i planeringsdokument. Vidare menar författarna att tillgänglighet användes på olika sätt i de olika avdelningar som arbetade med kollektivtrafik, vilket försvårar samarbeten och helhetssynen kring tillgänglighetsfrågan. Tidigare K2-projekt har utgått från kunskap som insamlats genom en rad workshopar inom ramen för det svenska arbetet med EU-projektet TRIPS och fokuserade mot tillgänglighetsanpassning av digitala reseplanerare. Projektet identifierade ett flertal områden som är i behov av utveckling för att digitala verktyg ska kunna implementeras i svensk kollektivtrafik på ett framgångsrikt vis. En grundläggande utmaning handlade om att samla in och systematisera data som kan användas för att utveckla verktyg, samt att identifiera vilka aktörer som bör vara ansvariga för detta arbete. Rapporten visar också att det arbetas brett med frågan om tillgänglighet för alla i kollektivtrafiken, men att många utmaningar tycks kvarstå, både ur ett internationellt och ett nationellt perspektiv. Flertalet av de europeiska projekt som genomförts pekar på vikten av att inkludera personer med funktionsnedsättning i utvecklingen av tillgänglighet. Exempelvis i EU-projektet TRIPS lyfts delaktighet med principer om ”nothing about us without us” tillsammans med ett tydligt fokus på rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Andra projekt lyfter vikten av att säkerställa att utvecklingen av digitala hjälpmedel måste ske på ett sätt som inkluderar personer med funktionsnedsättning, då det annars riskerar att gå i motsatt riktning och i allt högre grad verka exkluderande. Exempelvis projektet DIGNITY K2 Working Paper 2023:8 7 syftar till att utveckla metoder för att synliggöra och åtgärda den så kallade digitala klyftan mellan personer med funktionsnedsättning och det övriga samhället. Vid den snabba övergången till ett mer transporteffektivt samhälle, med digitalisering och nya mobilitetsformer, behöver uppmärksamhet riktas mot dem som behöver extra stöd och service för att få tillgång till kollektivtrafiken. I denna översikt har både fysiska hinder, sociala hinder och samordningsproblem uppmärksammats. Slutligen kan konstateras att kollektivtrafiken och dess olika sociala och fysiska dimensioner är ombytlig. Tillgänglighetsfrågor är inte något som på något sätt når ett slut, eller som man färdigställer genom enskilda insatser. Tillgängligheten i kollektivtrafiken utmanas ständigt, parallellt med de samhällsförändringar som sker och med hänsyn till de många olika behov och förutsättningar som vi alla har. Att fördjupa förståelsen för de funktionshinder som uppstår i kollektivtrafiken borde vara en central fråga i det fortsatta arbetet för alla människors möjligheter att vara inkluderade i samhället och för att minska riskerna för social exkludering och marginalisering.

Som forskare inom kollektivtrafik och funktionshinder har vi sett en utveckling där politiker och andra beslutsfattare talar alltmer om vikten av att kollektivtrafiken är tillgänglig för alla. Ändå går utvecklingen i motsatt riktning, skriver fem forskare vid K2, Nationellt kunskapscentrum för kollektivtrafik.

Hur påverkas socialtjänsten av att mötena med deras klienter blir digitala? När covid-19-pandemin kom blev den digitala tekniken en lösning för många att snabbt kunna anpassa sitt arbete i relation till Folkhälsomyndighetens smittskyddsrestriktioner. Kristofer Hansson – lektor i socialt arbete – har studerat hur det förändrade socialtjänstens arbete. 

Early in the COVID-19 pandemic, social workers at battered women's shelters and night shelters and church deacons in Sweden warned that they were at risk of losing contact with their clients. Thus, even though Sweden was never subject to a lockdown in 2020 or 2021, many of the signals from the social workers indicated that their lost clients were at risk of increased ill health, mental illness, and violence due to the situation produced by the pandemic. The aim of this chapter is to develop a theoretical and empirical understanding of this vulnerable position that was imposed on these client groups by the COVID-19 pandemic. These developments also created fear and worry among the social workers themselves, when it became clear to them that they were at risk of losing contact with their clients. Therefore, the concept of shared trauma is used to focus on the way in which care workers are exposed to similar impacts of collective traumatic events as their clients. From the start of the project in March 2020, a total of 25 different civil society organisations have been followed through short telephone interviews. The method is inspired by rapid ethnographies.

Imagine a brain in a petri dish in a biomedical laboratory. Not a whole brain, but a part grown with the help of cells. Through this collection of cells, the researchers perform various experiments. It may involve testing different disease models or experimenting with specific drugs to see how the brain cells react. The researchers can also remove, add or turn off specific genes to see how this brain reacts. Through these tests, medical knowledge is produced about the brain, but also about different brain diseases and treatments. Some of this neuroscientific knowledge can give medical understanding for developmental disability. It is knowledge that can be used to create diagnoses and classification systems which strengthen what we as critical disability researchers would call the medical model. These diagnoses and classification systems are not defined entities, but heterogeneous parts in the medical model. They are, one could say, in various ways linked back to the brain cells in the petri dish. The different parts are an assemblage where the medical knowledge about a specific developmental disability are linked to the materiality in the laboratory, as well to the doctor at the hospital or the person seeing the doctor. In this way, we as disability researchers might be able to transform our cultural framework, we use to criticize the medical model and turn this critique to the laboratory. Is the medical researcher´s work with the brain cells in a petri dish a practice that (re)produces not only the assemblage of what developmental disability is, but also the stigmatized and negative identity that many times exists in society around this disability? In this paper I want to elaborate critical disability theory to see if it can be used to understand the knowledge production practices in and outside the biomedical laboratory.

This study examines disabled people’s everyday experience of social exclusion in relation to the rapid growth of digital technologies in everyday practices. It highlights the relationships between the growing theoretical apparatus on how society changes with new digital technologies, and theories about how this might lead to new disabling barriers in the everyday lives of disabled people. To better understand disabled people’s everyday experiences of social exclusion in the digital age, it brings together insights from two different fields: digital technology, mainly in digital social science and digital humanities; and disability studies, with a focus on the digital divide. The study draws on empirical observations, photographs and interviews with adults with various disabilities in Sweden, and analyses their everyday experiences with the help of a theoretical framework. 

This book explores the societal resistance to accessibility for persons with disabilities, and tries to set an example of how to study exclusion in a time when numerous policies promise inclusion. With 12 chapters organised in three parts, the book takes a comprehensive approach to accessibility, covering transport and communication, knowledge and education, law and organisation. Topics within a wide cross-disciplinary field are covered, including disability studies, social work, sociology, ethnology, social anthropology, and history. The main example is Sweden, with its implementation of the United Nations Convention on the Rights of Persons with Disabilities within the context of the Nordic welfare state. By identifying and discussing persistent social and cultural conditions as well as recurring situations and interactions that nurture resistance to advancing accessibility, despite various strong laws promoting it, the book’s conclusions are widely transferable. It argues for the value of alternating between methods, theoretical perspectives, and datasets to explore how new arenas, resources and technologies cause new accessibility concerns — and possibilities — for persons living with impairments. We need to be able to follow actors closely to uncover how they feel, act, and argue, but also to connect to wider discursive and institutional patterns and systems. This book will be of interest to scholars and students of disability studies, social work, sociology, ethnology, social anthropology, political science, and organisation studies.