Intimate partner violence (IPV) is a global health problem with severe consequences. One way to prevent repeat IPVis to identify the offender’s risk of recidivism by conducting a risk assessment and then implement interventions to reduce the risk. In order to be effective, accurate risk assessments and effective interventions are required. Practitioners in different settings are conducting IPV risk assessments, but the predictive validity of practitioners’ IPV assessments has not been studied via a comprehensive literature search. This is the overall aim of the present study. The literature search was conducted in five different databases and at three different publisher sites. The selection of studies was based on nine different inclusion and exclusion criteria. The number of studies that fulfilled the criteria was unexpectedly small (N = 11). One of the studies was conducted in a treatment setting, the others in criminal justice settings. The predictive accuracy for the global risk assessments ranged from low to medium. The role of treatment or other interventions to prevent repeat IPV had been analyzed in one way or another in eight of the studies. There is a knowledge gap, the reasons of which are discussed.

Violence risk assessment and management is conducted in police settings in order to prevent repeat victimization. One of the most frequently used violence risk assessment tools in this specific context is called the Brief Spousal Assault Form for the Evaluation of Risk (B-SAFER), which focuses on intimate partner violence (IPV). The present study examines B-SAFER assessments conducted by police employees, related protective actions and repeat IPV crimes in order to study: 1) to what extent risk- and victim vulnerability factors in the B-SAFER predicted global risk assessments, 2) the predictive accuracy of each B-SAFER item and the global risk assessments with regard to repeat IPV, 3) to what extent recommended protective actions were implemented and 4) the preventive effect of the implemented protective actions on repeat IPV. There were a large number of missing cases in the assessments and the risk and victim vulnerability factors only contributed to the global risk assessments to a minor extent. The predictive validity was low overall, few protective actions were implemented and those which were actually implemented did not appear to prevent repeat IPV. The continuous education and training of assessors is required to improve the work of violence risk assessment and management in police settings.

The Swedish Police Authority conducts violence risk assessments in cases of intimate partner violence (IPV) using specific assessment tools. Such assessments are conducted in order to identify high-risk offenders and thereafter implement suitable interventions to prevent repeat IPV. In this thesis, two different risk assessment tools have been evaluated: The Police Screening Tool for Violent Crimes (PST-VC) and the Brief Spousal Assault Form for the Evaluation of Risk (B-SAFER, Kropp, Hart, & Belfrage, 2005; 2010). The overall aim has been to contribute to improving the knowledge on police employees’ violence risk assessment and management, specifically with regard to the predictive validity and inter-rater reliability of such assessments. In the first study, we evaluated whether the PST-VC can be used by police employees to identify high-risk cases of repeat IPV. In addition, the preventive effects of the recommended crime preventive and victim protective actions were discussed and also whether these create a confounding problem with respect to predictive validity. The results showed that the predictive accuracy of the tool was fairly weak. Further, the assessors recommended a higher level of interventions in high-risk cases, but these did not reduce the rate of repeat IPV. Study II aimed to examine the inter-rater reliability of the PST-VC and the BSAFER. Police employees conducted pairwise assessments of IPV cases using one of these tools. The tools were evaluated separately and the cases used for the assessments were different for each tool. This means that the consistency of the assessments could not be compared head-to-head across the tools. The results were nonetheless rather similar for both tools; the inter-rater reliability for the individual items was low for most of the individual factors, but was relatively high for the global risk assessments. A suggested explanation for this was that the assessors may have used their tacit knowledge, rather than the individual items, in their global risk assessments and that they shared this tacit knowledge, at least to some extent. The third study focused on the B-SAFER tool, and on the predictive accuracy of the individual items and the global risk assessments in relation to repeat IPV. The study also aimed to examine to what extent the recommended crime preventive and victim protective actions were implemented and whether these interventions had a preventive effect on repeat IPV. The predictive accuracy of the individual B-SAFER items and the global risk assessments was low overall. The majority of the recommended interventions were not implemented, and they did not prevent repeat IPV. The final study (IV) took the form of a systematic literature study with the aimof evaluating the predictive accuracy of IPV risk assessments conducted bypractitioners in different settings, with IPV recidivism as the outcome measure.The number of studies that fulfilled the inclusion criteria was small (N= 11).One of these studies was conducted in a treatment setting, while all the otherswere conducted in criminal justice settings. The predictive accuracy for theglobal risk assessments ranged from low to medium, and the role of treatmentor other interventions to prevent repeat IPV had been analyzed in one way orthe other in eight of the studies. However, there was no consistency withregard to the importance of the interventions for repeat IPV.In summary, the predictive accuracy of the police employees’ IPV riskassessments was rather low, and the same applied to the inter-rater reliabilityfor most of the individual items included in the tools. The level of consistencywas higher, however, for the global risk assessments. The IPV preventiveinterventions were not effective in preventing repeat IPV. The predictivevalidity of IPV risk assessments conducted in other settings was found to besimilar, but results regarding the potential mediating role of interventions weremixed.

Relapse into intimate partner violence (IPV) can potentially be predicted and counter-measures applied. This study examines the predictive validity of a violence risk assessment tool: the Police Screening Tool for Violent Crimes (PST-VC) among a sample of 65 offenders. All PST-VC assessments regarding IPV that were conducted at the Scania police department in 2010 were included in the sample. Follow-up time was 16–28 months, and all reported incidents with the same victim and suspected offender were recorded. The PST-VC demonstrated limited effect in the ability to identify high-risk offenders and predict repeat victimization. Interventions against the offender and victim protective actions were more often recommended in high-risk cases but did not lower the number of IPV relapses. The study suggests that the PST-VC is not a promising instrument.

Risk assessments are used by the police in order to identify the need for victim protection. The aim of this study was to examine the inter-rater reliability of two violence risk assessment tools; the Police Screening Tool for Violent Crimes (PST-VC) and the Brief Spousal Assault Form for the Evaluation of Risk (B-SAFER), used by police employees in two different police authorities in Sweden. The inter-rater agreement was evaluated for both tools, with respect to global risk assessments, recommended protective actions and risk- and victim vulnerability factors. The main results showed that the inter-rater agreement was highest for the global assessments and widely varying, from very low to fairly high, for the structured variables. The fairly high reliability for the global risk assessments was most likely due to shared assumptions (heuristics, tacit knowledge) among the assessors rather than being based on the information obtained by the tools.

Background: Risk assessments are used by the police in order to identify the need for victim protection. In Sweden, two kinds of methods are used in police settings – variants of instruments developed in the HCR-20 tradition, and an instrument designed within one regional police authority: the Police screening Tool for Violent Crime (PST-VC). Aim: To study the reliability and validity of the PST-VC as a general tool for assessing and managing threat and violence in police settings. Method: Seventeen cases were evaluated by ten police employees. Each case was evaluated by two assessors randomly paired and blind to each other´s assessments. All cases were also assessed previously at the time of the police report, together 51 pairs of assessments. Results: The inter-rater agreement was examined for five variables: the suspected offenders’ access to weapons, previous offences, previous violence/threat against the victim, the global risk assessments and the recommended protective actions. Inter-rater agreement was highest for the global assessments and the recommended protective actions. However, agreeing about these global ratings was associated with widely varying scores for the structured variables among the raters. The fairly high reliability was most likely due to similar “gut feelings” induced by the police culture.

De olika verktyg för riskbedömning av upprepat våld på individnivå som används inom svensk polis idag och hur de fungerar i rutinverksamhet har hittills utvärderats i begränsad utsträckning. I föreliggande rapport sammanfattas resultat från fyra studier i vilka verktygen Check-10(+), SARA:SV och Skånemodellen har utvärderats (Mellgren m.fl ., 2012; 2014a; 2014b; Svalin m.fl ., 2014). Samtliga verktyg bygger på kunskap om riskfaktorer för de olika brottstyper för vilka återfallsrisken ska bedömas och stöd- och skyddsåtgärder sättas in. Den mesta kunskapen kommer dock från andra verksamheter än polisverksamhet. Följande frågor diskuteras i rapporten: *Vilka är de ärenden som blir föremål för strukturerad bedömning och hur fungerar den initiala bedömningen som sorteringsgrund? * Bidrar processen med riskanalys till minskad upprepad utsatthet? * Kan riskanalys anses fungera väl i polisverksamhet? Den initiala bedömningen är det första steget i riskanalysens process. Om den inte fungerar är sannolikheten större att inte heller den strukturerade bedömningen i steg två fungerar. Genomgången av de ärenden som blir föremål för riskanalys med Skånemodellen, Check-10(+) och SARA:SV visar att få av alla de ärenden som anmäls under ett år bedöms strukturerat. Av dem är det endast ett fåtal där det bedöms föreligga särskilt förhöjd risk, de fl esta bedöms som låg eller medelhög risk. För att vidare svara på frågan om de mest allvarliga ärendena blir bedömda bör en uppföljning göras för ett urval av de ärenden som inte går vidare till strukturerad bedömning för att kunna jämföra återfallsfrekvensen med och utan bedömning och tillhörande stöd- och skyddsåtgärder. För samtliga undersökta verktyg och de bedömningar som genomförts utifrån dessa är det interna bortfallet stort för vissa faktorer, särskilt för de som rör gärningspersonens psykiska hälsa. * Detta innebär i praktiken att bedömningar av risk görs utan ett komplett underlag. Det i sin tur innebär att den träffsäkerhet man haft i de vetenskapliga studierna av verktygen inom andra verksamheter inte går att uppnå i polisens vardagsarbete. Förlusten i träffsäkerhet kan vara så stor att bedömningen närmar sig slumpnivån. Då är det meningslöst att alls göra riskbedömningar. * Verktygen visar låg prediktiv validitet, andelen upprepat utsatta bland ärenden som bedömts med Skånemodellen och SARA:SV är stor, till- gången till åtgärder är begränsad och åtgärdernas preventiva förmåga förefaller vara svag och kan i vissa fall antagligen öka brottsrisken. Riskbedömningarna kan vara mycket bra men om de åtgärder som vidtas på basen av riskbedömningar och ekonomiska kalkyler inte har någon effekt, t.ex. en viss brottspreventiv åtgärd som enligt kriminologisk forskning inte fungerar brottspreventivt på en viss grupp av kriminella – då är vinsterna med verksamheten små. När de första moderna riskbedömningsmetoderna lanserades i mitten av 1990-talet fokuserade man ute slutande på riskbedömningen – inte vad som skulle göras utifrån den. I dag är riskbedömningar av detta slag alltid sammankopplade med riskhanteringsåtgärder. Om ambitionen är att basera denna typ av verksamhet på vetenskap räcker det inte att utvärdera om riskbedömningarna är tillräckligt bra – vi måste också utvärdera effekten av de åtgärder som styrs av riskbedömningen. Mot bakgrund av detta är en av de viktigaste slutsatserna – och rekommendationerna – att kunskapen om hur verktygen fungerar måste öka innan rekommendationer görs. Sammanfattningsvis, leder riskanalys till minskad upprepad utsatthet för brott och kan verktygen anses fungera väl i svensk polisverksamhet? Ett kortfattat svar på frågan är: Nej, inte baserat på de utvärderingar som genomförts inom detta projekt. Kunskapen om vilka ärenden som inte bedöms är begränsad och vi vet inte om ”rätt” ärenden går vidare. Baserat på att fl est ärenden bedöms som låg eller medelhög risk är en rimlig slutsats att många högriskärenden missas. Bortfallet är ibland så högt att bedömningens validitet måste ifrågasättas, dvs. man mäter inte det man avser att mäta och en bedömning baserad på bristfällig information riskerar att bli felaktig. Detta bekräftas av att träffsäkerheten är låg och andelen upprepat utsatta hög. I tillägg är interbedömarreliabiliteten i vissa avseenden låg, både för Skånemodellen och för SARA:SV. En kritisk faktor är det första steget i riskbedömningen (screening), dvs. procedurerna för att välja ut ett begränsat antal av alla inkommande ärenden, som sedan går vidare till en strukturerad riskbedömning. Det bör vara möjligt att skapa välfungerande screening-rutiner på basen av redan kända sakförhållanden och befi ntliga databaser, dvs. aktuariska riskfaktorer som är omedelbart tillgängliga för polisen vid screeningen. Sådana riskfaktorer är ålder, kön, tidigare kriminalitet i allmänhet och våldskriminalitet i synnerhet, offer (närstående och/eller andra), brottsbredd (många olika typer av tidigare brott), vårddomar och indikatorer på missbruk. Polismyndigheten bör genomföra större utbildnings- och implementeringsinsatser samt följa upp, utvärdera och anpassa arbetet med riskbedömning av våld på individnivå. Därefter bör nationella verktyg rekommenderas och riktlinjer för arbetet tas fram. Detta kräver resurser, men menar man allvar med satsningen på riskbedömningar är detta nödvändigt. Punktinsatsernas tid bör vara förbi och det långsiktiga förbättringsarbetet inledas omgående.

I följande rapport sammanfattas resultatet från en utvärdering av Check-10(+). Check-10(+) är en av de strukturerade checklistor för bedömning av risk för upprepat våld på individnivå som används inom svensk polis. Rikspolisstyrelsen föreslog efter en inspektion av polismyndigheternas rutiner vid riskanalys (Rikspolisstyrelsen, 2010) att de metoder och verktyg som används inom svensk polis för att bedöma risken för upprepat våld på individnivå bör utvärderas. Detta baserades på att de olika metoder för riskanalys och specifika verktyg för riskbedömning som tillämpas inom svensk polis har utvärderats i begränsad utsträckning, och att kunskapen om hur verktygen fungerar är bristfällig. I en uppföljande inspektion av myndigheternas arbete med riskanalys (Rikspolisstyrelsen 2014:9) rekommenderas att verktygen SARA, SAM, PATRIARK och eventuellt Check-10(+) ska användas nationellt. Utvärderingen bygger på en genomgång av 98 ärenden i vilka en riskbedömning med Check-10(+) genomfördes i Polismyndigheten i Uppsala län. Arbetssättet och verktyget studeras avseende den initiala bedömningen där ärenden som sedan går vidare till strukturerad bedömning sorteras ut, internt bortfall, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder, återfall i brott samt fördelning av risknivåer. De ärenden som bedömdes med Check-10(+) var olika och inkluderade brottstyper som olaga hot, och misshandel men även mordbrand och utpressning för att nämna några. Det interna bortfallet var stort främst avseende faktorer som var associerade med gärningspersonen med det gemensamt att de rörde personlighetsrelaterade egenskaper som kriminell attityd, impulskontroll och bristande medkänsla. Bortfallet var så stort (mer än 30%) att instrumentets validitet var hotad. De flesta ärenden bedöms i mitten av den skala på vilken risken och hotbilden bedöms. Det vanligaste är att det föreligger viss risk eller risk och låg hotbild eller förhöjd hotbild (2 eller 3). Få ärenden bedöms som ringa risk eller ingen hotbild och antalet ärenden där risken bedöms som betydande och hotbilden som hög är mycket få. Antalet riskfaktorer stiger med risknivån och hotbildsnivån. Ju fler riskfaktorer som föreligger desto högre bedöms alltså risken och hotbilden. I knappt hälften av ärendena rekommenderas någon stöd- och/eller skyddsåtgärd och i ungefär en fjärdedel av det totala antalet ärenden genomfördes den rekommenderade åtgärden. De åtgärder som rekommenderas är i huvudsak samtal som innehåller information om brottsofferstöd och riskanalysens resultat, motiverande samtal (gäller främst vittnen), säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning av bostaden. Det är inte möjligt att identifiera något mönster i siffrorna. Oavsett risknivå rekommenderas åtgärder i ungefär hälften av ärendena. Oavsett allvarlighetsgrad i befarat återfall rekommenderas åtgärder i ca 40% av ärendena. Åtgärder på basen av rekommendationerna genomförs i ca 60% av fallen, också oavsett risk och allvarlighetsgrad. Det finns alltså inte någon systematik i detta och riskbedömningen styr inte åtgärdsrekommendationerna. Detta är den enda utvärdering av verktyget som hittills genomförts. Den viktigaste slutsatsen är därför att kunskapen om hur Check-10(+) fungerar i polisverksamhet måste öka innan verktyget rekommenderas som en nationell modell för bedömning av risk för generellt våld på individnivå. Resultaten från föreliggande utvärdering pekar på brister som måste åtgärdas och det bör föras en diskussion kring möjligheterna att bedöma risken för upprepat våld för så olika brottstyper som de som bedöms med verktyget i den här studien.

Föreliggande rapport presenterar resultatet från en utvärderingsstudie av polisens arbete med riskbedömning och riskhantering (samlingsnamn riskanalys) utifrån riskbedömningsverktyget SARA:SV som används för att bedöma risken för upprepat våld i nära relationer på individnivå. Materialet som analyserats omfattar 320 ärenden som efter initial bedömning blev föremål för SARA:SV-bedömning av riskanalytiker vid Polismyndigheten i Uppsala under åren 2011 och 2012. Fokus för utvärderingen är resultatet av de riskanalyser som genomförts, inte arbetets organisering, även om den aspekten berörs. Verktyget har främst utvärderats avseende internt bortfall, prediktiv validitet, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsåtgärder samt interbedömarreliabilitet. Resultaten visar att det interna bortfallet för riskfaktorerna varierar mellan drygt fyra procent för faktorn tidigare våld (aktuell situation) och 53 % för faktorn psykiska problem (bakgrund). Variationerna mellan variablerna är stora men bortfallet är systematiskt lägre för riskfaktorerna rörande gärningspersonens bakgrund (4-39 %) jämfört med faktorerna som rör gärningspersonens psykosociala situation (10-53 %). Jämfört med liknande studier är bortfallet högt. I praktiken innebär det stora interna bortfallet att ett alltför stort antal bedömningar baseras på otillräcklig information om gärningsperson och brottsoffer. Detta leder till att validiteten inte kan garanteras eftersom bedömningen av risken inte bygger på den information som krävs för att bedöma risken. Ju högre bedömd risk, både för bedömning av sannolikhet och allvarlighetsgrad i aktuell situation och bakgrund, desto fler var de föreliggande riskfaktorerna. En dryg tredjedel av hela undersökningsgruppen blir upprepat utsatta för något brott. I flertalet fall är alltså de åtgärder som sätts in inte tillräckliga för att förhindra ytterligare brott. Vi noterar också att kategorin låg/viss risk är störst, att bedömarna inte använder hela bedömningsskalan samt att återfallen är vanligare i ärenden som inte bedömts med hög risk. En stor andel av de upprepade brotten begicks kort tid efter bedömningen. Detta innebär sammantaget att verktyget SARA:SV har låg grad av prediktiv validitet i föreliggande studie och fungerar dåligt för att inom polisverksamhet predicera återfall i brott i föreliggande studie (dvs. diskriminera mellan grupperna återfall/ej återfall) eftersom antalet korrekta förutsägelser endast är ungefär 7 av 50. Den vanligaste rekommenderade åtgärden är kontaktförbud (en dryg fjärdedel av fallen) och information om brottsofferstödjande verksamheter i ungefär lika många fall. Säkerhetssamtal och säkerhetsbesiktning rekommenderas i drygt 20 % av ärendena. Övriga åtgärder än dessa förekommer sällan. Totalt rekommenderades 355 åtgärder. I 42 % av ärendena rekommenderades inga åtgärder, i 30 % en åtgärd, i 10 % två eller tre åtgärder och i ett litet antal fall (färre än 5 %) fyra eller maxantalet fem åtgärder. Samtliga åtgärder rekommenderas i större utsträckning än de genomförs. Kontaktförbud beviljas av åklagare endast i knappt hälften av de fall där de rekommenderas av den som gör riskbedömningen. Interbedömmarreliabiliteten är god för de sammanfattande bedömningarna men detta är skenbart. Samstämmigheten uppkommer genom den magkänsla som är gemensam för bedömarna: polisutbildningen, gemensamma erfarenheter, poliskulturen och lokala kulturer (t.ex. bland polisanställda som arbetar med riskbedömningar). Tittar vi på hur två bedömare motiverar att de bedömde ett visst fall på ett visst sätt (utifrån svaren på huruvida de enskilda faktorerna föreligger helt eller delvis eller inte föreligger) är dessa helt olika. Eftersom man är osäker på sin bedömning håller man sig i mitten av bedömningsskalorna. Man använder sig i huvudsak av två (av fem) skalsteg för den sammanfattande bedömningen. Ytterst syftar riskbedömning och riskhantering i detta sammanhang till att förhindra återfall och upprepad viktimisering av brottsoffren. Vår undersökning kan inte ge några definitiva svar på om detta syfte uppfylls. Detta med anledning av att det är omöjligt att med strikt vetenskaplig metod studera huruvida riskbedömning förhindrar brott. Detta är ett problem som vidhäftar alla studier inom området. Vi kan inte identifiera en risk och sedan inte göra något åt den. Det går inte att slumpa riskbedömningen, dvs. singla slant om en viss gärningsperson har hög eller låg risk och sedan agera utifrån detta när åtgärder vidtas. Kortfattat visar utvärderingen att bortfallet är stort och att vissa faktorer, särskilt de personlighetsmässiga faktorerna, är svåra att bedöma, och att riskbedömning i sig är ett svårt uppdrag som utan rätt implementering och utbildning blir mycket svårt att lyckas med. Dessutom är evidensbasen för den preventiva förmågan hos de åtgärder som finns tillgängliga svag.