Idrottslyftet har allt mer blivit en del av förbundens ordinarie verksamhet. Satsningen har öppnat dörrarna för fler, men få har klivit över tröskeln. En stor del av medlen har hamnat i stora idrotter och hos de socioekonomiskt välmående i tätbefolkade kommuner.

Så här lagom till den stora idrottskonferensen Centers and Peripheries in Sport, som arrangeras vid Malmö högskola av dess idrottsvetenskapliga institution efter påsk, kan vi presentera en bok som diskuterar just frågor kring centrum och periferi inom idrotten, vem, vilka och vad i det som hänt och händer hamnar i centrum, i den meningen att de införlivas i det kollektiva minnet och därmed för alltid blir en referenspunkt gentemot vilken alla nya händelser och idrottsstjärnor relateras, och vem vilka och vad glöms bort, och varför. Vem blir ”legendar” och vem blir ”loser”? Vad betyder idrottshistorikernas kontextlöshet för valet av vad som ska betraktas som värt att minnas? Den som reser dessa centrala frågor rörande identitetsskapande processer och nationalitetstänkande ur ett idrottsligt perspektiv är Tara Brabazon, australiensisk kulturforskare, för närvarande professor i medievetenskap vid University of Brighton, och hon gör det i boken Playing on the Periphery: Sport, Identity and Memory (Routledge). Brabazon tar sin utgångspunkt i tre sporter och tre länder, fotboll i England, cricket i Australien och rugby i Nya Zeeland, och hennes analys inbegriper dessa tre länders och sporters inblandning – på ganska olika sätt – i imperiebyggande och kolonisering och de – också ganska olika – postkoloniala konsekvenserna. I en recension som i teoretisk och språklig skärpa knappast står boken efter diskuterar Helena Tolvhed Brabazons angreppssätt, hennes analyser och resultat, och hon är i huvudsak mycket nöjd med vad hon läst. Men, med intersektionalitetsglasögonen på tvingas vår recensent ändå konstatera att den här gången har genusperspektivet fått stå tillbaka till förmån för en större tyngd lagd vid klass, nation och ras/etnicitet.

Artikeln är en introduktion till centrala debatter kring det vetenskapliga fältet för intersektionalitetsstudier, men också till de tre artiklar, skrivna av Maria Vallström, Rosemarie Fiebranz och Åsa-Karin Engstrand, som följer i detta nummer av Scandia. Jag tecknar här en bild över hur intersektionalitet som förhållningssätt har vuxit fram och belyser de ibland kritiska diskussioner som förts kring begreppet. Jag resonerar också kring de utmaningar som jag uppfattar att intersektionalitetsforskningen står inför. Jag argumenterar i denna artikel för att intersektionalitet för historikern kan utgöra en väg till fördjupade förståelser av de historiska sammanhangens komplexitet, och påminna om vikten av att undvika att determinera olika positioneringars inbördes ordning eller relationer. Vidare understryker jag det historiska perspektivets och de historiska studiernas relevans för att föra den intersektionella forskningen vidare i såväl teoretiskt som metodologiskt hänseende. Empiriska historiska studier kan, vilket de tre bidragen i detta nummer av Scandia illustrerar, visa hur de historiska sammanhangens komplexitet går utanför på förhand definierade och klart avskiljda kategorier, och därmed tydliggöra kategoriernas reducerande otillräcklighet. I studier av förflutna sammanhang tydliggörs, hävdar jag, maktdimensioners föränderliga och kontextbundna samspel. Utifrån de i numret ingående artiklarna diskuteras också de möjligheter som finns att genom muntlig historia undersöka hur maktfyllda positioneringar och historiska förändringsprocesser levs, upplevs och motstås.

This article introduces the key debates that surround the discipline of intersectional studies, and also serves as an introduction to the articles by Maria Vallström, Rosemarie Fiebranz, and Åsa-Karin Engstrand published in this number of Scandia. I outline the emergence of intersectionality as an approach, and shed light on the occasionally critical discussions of the term, as well as outlining the challenges I believe intersectionality research will face in future. I argue in this article that intersectionality can offer historians a way to obtain a far greater understanding of the full complexities of a historical context, while it serves as a reminder of the importance of resisting the urge to decide the ordering of the various categorical distinctions or their relationships. By the same token, I underline the relevance of the historical perspective and historical studies to advances in intersectional research, both theoretical and methodological. As the three contributions published here illustrate, empirical historical studies can show how the complexity of a historical context transcends predefined, clearly distinguished categories, thereby revealing the categories’ reductive failings. I argue that it is in the study of past contexts that the dimension of power is fully revealed, with all its changeable and context-bound interplay. Drawing on all three articles, the opportunities presented by oral history to study how forceful positionalities and historical processes of change are lived, experienced, and resisted.

Antologin Olympic Women and the Media, med Pirkko Markula som redaktör, samlar bidrag från tio olika nationella sammanhang. Tyvärr behandlar endast två av delstudierna länder utanför västvärlden – Kina och Korea – medan övriga åtta fokuserar Kanada, Finland, USA, Storbritannien, Holland, Nya Zeeland, Spanien och Schweiz. Det är här inte i första hand fråga om kvantitativa komparationer av varierande spaltutrymme för män och kvinnor i olika länder, utan om kritiska och dekonstruerande läsningar av pressmaterial från OS.Utöver de tio delstudierna rymmer antologin två inledande kapitel. Markulas inledning ger en ram som placerar in bidragen i en tradition av feministisk teoribildning. Tre övergripande feministiska medieteoretiska perspektiv presenteras: det liberala med inriktning på lika rättigheter, den Gramsciinpirerade ideologikritiken som fokuserar hur patriarkala hegemonirelationer och ideologisystem exkluderar och marginaliserar kvinnor även då formella rättigheter föreligger, och slutligen den poststrukturalistiska feminismen i vilken identiteter som t ex genus betraktas som ”flytande” och kontextuella, och dessutom sammanflätade med andra sociala maktdimensioner som klass, nation, etnicitet och sexualitet. Med poststrukturalistiska utgångspunkter är uppgiften för den feministiska forskning som har sportjournalistik som studieobjekt inte längre någonting så rättframt som att exponera sportens patriarkala, manipulativa ideologi och frigöra en förtryckt, tydligt avgränsad grupp (”kvinnor”). Här behövs istället en belysning av medieframställningar som del av de komplexa maktförhållanden som också formar människors identiteter.

Den feministiska forskningen har belyst hur kroppar har konstruerats som olika och därmed som biologiska (legitima, eviga, naturliga) grunder för sociala skillnader (t ex Grosz 1994, Gatens 1996). På idrottens kulturella arena ställs frågor om kroppen som naturlig eller skapad och om ”naturliga” könsskillnader på sin spets. R. W. Connell (1987) har diskuterat idrotten som del i ett socialt upprätthållande av kön, något som hon menar är nödvändigt på grund av att biologin utgör en alltför bräcklig grund. Samtidigt kan idrotten just i egenskap av kroppslig praktik utgöra en arena för utmaning och omförhandling av diskurser om kropp, kön och biologi, vilket Judith Butler diskuterat i sin artikel ”Athletic Genders”. I avhandlingen Nationen på spel analyserar jag hur idrottande kroppar representeras i svensk veckopress (Bildjournalen, Idun, Se, Vecko-Journalen och Vecko-Revyn). Med kropp och nation som intersektionella analytiska nav utvecklar jag en metodologi som syftar till att generera en djupare problematisering och förståelse för det historiska sammanhanget. I denna presentation diskuterar jag hur representationer av kvinnors idrottande – som utmaning av de diskurser som knyter kroppsligt arbete, ansträngning, aktivitet, muskler och kroppskontroll till kön – förstås och förhandlas kulturellt. En av avhandlingens bärande frågeställningar handlar om de sätt på vilka den mediala iscensättningen av kroppar och av det svenska struktureras av samspelande maktdimensioner – kön, sexualitet, ”ras”/etnicitet, klass och ålder/generation. Materialet från olympiska spel är, genom att såväl kropp som nation här hamnar i fokus, särskilt lämpligt för att utforska dessa aspekter.

Vid de vinterolympiska spelen i Grenoble 1968 blev den dubbla guldmedaljören och längdskidåkaren Toini Gustafsson ett av de största svenska affischnamnen. I denna artikel granskar jag uttrycken för veckopressens uppmärksammande av Gustafsson och driver tesen att hon i kraft av sina framgångar för Sveriges räkning, men också på grund av sitt utseende, förvisso blev en stjärna men knappast en svensk idrottshjälte. Hennes kropp förevisades som en svensk/nordisk kvinnokropp snarare än som en kropp som kämpade för nationens ära.

Sporting the Nation: Gender, ”Swedishness” and the Body in the Representation of Olympic Games in Swedish Popular Press 1948 – 1972. In this thesis, I study representations of summer and winter Olympic Games and Olympic athletes in six Swedish popular magazines 1948-1972. The purpose is to examine the forms of identity produced within the nation as an “imagined community”, in discursive processes where gender, sexuality, ”race”/ ethnicity, class and age/generation intersect and mutually construct each other. The study is inspired by feminist and postcolonial perspectives on how gender and “race”/ethnicity are upheld as socially relevant classifications through the cultural repetition of physical and mental differences. Theoretical points of departure is Foucault’s connecting of power and knowledge and Cultural Studies’ conception of representation and how the textual/visual address of the reader makes available and closes off subject-positions. ”Body” and ”nation” are used as intersectional analytical concepts, and the textual/visual meaning making is identified through the techniques that I have termed dichotomisation, compensation, harmonisation, contrasting and connecting. The material is understood in relation to changing historical contexts such as “folkhemmet” and the welfare state, gender relations, global political processes of decolonisation, the Cold war and the radicalised political climate of the 1960’s. The analysis highlights how historically specific configurations of Swedish masculinity and Swedish femininity are defined not only through gender dichotomisation, but also by differentiation from – for example – communist bodies/characters or “exotic” and racialised subjects. However, “Swedishness” is not only separated from, but also connected to specific identities. The textual ”us” is located in complex and sometimes contradictory processes, through affinity with Nordic countries, the western side in the Cold war and ”white civilisation” – but also in relation to an abstract and universalistic conception of to ”the world”. The thesis points out the crucial importance of physical work for the merging of masculinity and nation. The sport activities of female athletes are downplayed through compensating markers of conventional femininity and trivialised by being constructed as playful rather than as strained and disciplined physical work. However, the analyses also illustrate the conditions for discursive destabilisations; for example in the case of Olympic medals, where the visual and textual representation of a female Swedish body at work is made possible through intersections of gender, youth or nation. Furthermore, the results show a move towards a higher degree of complexity on the issue of masculinity during the time period, whereas the cultural conception of femininity is characterised by a great degree of stability.