Medborgardeltagandets förespråkare har goda skäl för sina argument, men det har också dess kritiker. Å ena sidan hävdar optimisterna att spridningen och den ökade tillämpningen av olika tekniker för dialog och samverkan med medborgare är ett tecken på faktiska behov att stärka demokratisk legitimitet. Det inbjudna medborgardeltagandet framstår inte alltid som en fullmogen praktik men utgångspunkten är att mer medborgardeltagande är ett bättre alternativ än mindre deltagande. Även om inte varje enskilt initiativ uppfyller samtliga deltagandedemokratiska utfästelser bidrar experimenterande alltjämt till ökad jämlikhet, bättre problemlösningsförmåga och legitimitet på sikt. Olika initiativ och experiment formar nät av ”deliberativa system” där brister i vissa forum kan kompenseras av förtjänster i andra. Varje enskilt forum som öppnas för deltagande behöver därför inte förverkliga alla löften och nyttor, utan det viktiga är att utveckla mer porösa och förtroliga relationer mellan offentligt beslutsfattande och civilt samhälle över tid.Kritikerna hävdar å andra sidan att den globala spridningen av tekniker för inbjudet medborgardeltagande är tvetydig och ifrågasätter dess demokratiserande potential. Den representativa demokratins väktare, vanligtvis bekymrade över relationen mellan väljare och valda, konkurrensvillkoren mellan partierna, och andra spänningar i systemet, ser inbjudet deltagande som ett hotfullt inslag. Det politiska systemet som lanserar dessa initiativ är själv förvånansvärt kritiskt. Folkrörelseforskare, också skeptiska, menar att det inbjudna deltagandet sällan inriktar sig på att hantera eller förhandla artikulerade konflikter i det civila samhället. Forskare varnar för ’teknokratiseringen’ av deltagandet och pekar på att det framväxten av en kommersiell marknad för tekniker och aktörer – mötesförvaltare, leverantörer av digitala plattformar, samtalsaktivister med mera. Dessa blir ett nytt slags medium mellan folket och dess företrädare, med oklara ansvarsförbindelser och motiv. Även om tekniker och aktörer säkert kan besjälas av demokratiserande ambitioner står kommersiella motiv i förgrunden. Andra kritiker uppfattar innovationer för demokrati på det hela taget som ett spel för gallerierna och som symptom på avvecklande av demokratiska principer. Väcker nu inte denna polarisering nyfikenhet kring vad det är som sker i inbjudna rum för deltagande? Hur är de organiserade, vad är det för samtal som förs, vilka deltar, fattas några beslut, vem vinner och med vilka konsekvenser för politik och samhälle? Vad är egentligen en ’medborgardialog’? I denna artikel hävdar jag att en medborgardialog är en slags ”minipublik” – ett litet utsnitt av allmänheten som formar en tillfällig offentlighet, ett mikrokosmos för politik.

Kriser fungerar som formativa politiska moment som kan förvärra ellerminska rådande ojämlikheter. Vi vet att covid-19-pandemins direkta ochindirekta konsekvenser drabbar utsatta grupper mest. Påföljande politiska kriser riskerar att ytterligare förstärka segregationens ojämlikheter genomatt ”utsatta områden” pekas ut som syndabockar för olika samhällsproblem. Även om det är angeläget med politik mot segregation, är det viktigt attgenomlysa olika selektiva politiska åtgärder riktade mot ”utsatta områden”eftersom de riskerar att förvärra redan utsatta gruppers levnadsvillkor.

I projektet Medborgardeltagandets effekter har vi med Demokratikuben som analysverktyg kartlagt hur medborgardialoger i svensk kommunal samhällsplanering organiseras för att tillföra perspektiv på hur medborgardialoger organiseras och hur det kan utvecklas. I denna artikel ska Demokratikuben tillämpas för att skapa en djupare förståelse för medborgardialoger som minipubliker och som politiska rum.

The purpose of this article is to identify and analyze the conditions and strategies for creatinga critical and decolonial social work in the urban periphery. IIn this article we explore Save theChildren’s program ”On equal terms”, that during the past decade created a space for local mobilizationin several areas in Sweden, with the purpose of resolving communal problems. The articleidentifies three elements as central for their critical social work: the empowerment of a newgeneration of social organizers grounded in the urban periphery; the forming of alliances for thepurpose of developing new languages and strategies to address problems and solutions in alternativeways; and the construction of counter-publics through the appropriation of space for theestablishment of citizen-driven meeting places. Through these strategies and conditions, a decolonialsocial work was formed. Inspired by theories of resistance and mobilization, we interpret thework of ”On equal terms” as an expression of the politics of public-making and border work thattranscends the separation between activism and social work, giving space for new alternatives andhorizons.