This study is based on the notion that film is a digital tool for teaching and learning, and that digital tools have a tendency to be met with indifference or resistance by teachers in Visual Arts. The purpose of the study is to examine why film production ought to be recognized as more than just an objective to overcome as quickly as possible. Peer-reviewed articles, dissertations and theses on film production, Visual Arts and education make up the scientific basis and have all been found through a systematic review in multiple databases. While examining and comparing the result of each source, we simultaneously problematize film as a tool for learning  and draw the conclusions that film production has the ability to aid identity formation, the interpersonal relation between classmates or students and their teacher, as well as its impact on students’ motivation. An emphasis is placed upon the need for more research on film and making it more easily accessible than it is today. Lastly, two of the conclusions from this study lead to a proposal for a future study on film production, interculturality and the low status of Visual Arts.

Ett grundantagande i denna studie är att skolan är en institution där samhällets värderingar och maktstrukturer reproduceras. Studien syftar till att uppmärksamma diverse diskursordningar som kan påverka vilka typer av konstnärer bildlärare väljer att inkludera i sin undervisning, och huruvida en intersektionell teori utmärker urvalsprocessen. Postkolonial feminism, interkulturell pedagogik, intersektionalitet, och görandet av kön är de teoretiska utgångspunkterna som analysen grundar sig på. Centrala begrepp innefattar bland annat eurocentrism och konstkano. Det empiriska underlaget samlades in genom semistrukturerade intervjuer med sex bildlärare från varsin skola i Skåne. Resultatet av analysen tyder på att bildlärare känner en skyldighet att undervisa om manliga konstnärer från renässansen och 1800-talet, att de gör pessimistiska antaganden om andra bildlärare, och att de har en ambition att förnya bildundervisningens oskrivna regelverk, men uttrycker att de saknar resurser för att göra det i den grad de avser. Avslutningsvis ges ett förslag på framtida forskning som tar sin utgångspunkt i huruvida ett starkare ämnesnätverk kan vara en lämplig resurs.