”We know what you need”: Construction and resistance of ”unaccompanied minors” at residential care units

The aim of the article is to highlight and analyse how ”unaccompanied minors” view the staff at the residential care units (called HVB) where they live. Through repeated qualitative interviews with twenty young individuals over more than a year, the researchers have captured central themes. One such theme is the experience of being defined as a child by the staff. This can be provocative for the young people who feel they are not being acknowledged as competent actors. Another central theme is being described as homogeneous and primitive, as a person that needs to be processed to live up to a desired Swedishness. The informants experience their treatment as children and undeveloped immigrants as a solid structure, a power system that is hard to question since it is so well institutionalized. The article also describes sanctions used by the staff to discipline the residents. Such sanctions are often directed at limiting the possibilities for the young people to participate in social activities, but also at increasing surveillance and documentation. It is difficult for these young people to openly resist since they do not want to be punished. Resistance, thus, becomes hidden. The informants’ experiences show how difficult it is to develop a social environment in which they can feel truly recognized by the staff as complete human beings with valuable competences.

Även om man inte känner till pjäsen eller till dess författare vet man antagligen att väntan på Godot anspelar på ett hopplöst tillstånd som hålls flytande genom illusionen av något hoppfullt. Studien handlar om en institutionellt återskapad vardagsverklighet på ett HVB-hem för ensamkommande barn och unga. Det övergripande syftet med denna fenomenologiskt orienterade studie är att åskådlig- och begripliggöra de institutionella villkor under vilka personalen förväntas realisera sitt integrerande samhällsuppdrag. Boendet är en institutionell scen. Ett antal individer – med vittskilda livshistorier – blir inkastade på denna scen för att tillsammans rekonstruera ett vardagligt meningssammanhang som i sig själv ska främja barnen och ungdomarnas integration i det svenska samhället. Allegoriskt uttryckt kan (föreställningen om) denna integration likställas med Godot. Ingen vet riktigt vem denna Godot är, om han kommer eller om han ens existerar. I sin frånvaro fyller Godot likväl en allsmäktig och messiansk roll för de inblandade aktörerna. Det är föreställningen om barnen och ungdomarnas integration som ger den institutionella tillvaron mening. Denna tillvaro koloniseras dock ständigt av olika institutionella faktorer som förvrider det mellanmänskliga meningsskapandet till något absurt. Denna avhandling är en etnografisk berättelse om det absurda i de institutionella villkor under vilka denna integrationsfrämjande vardagsverklighet återskapas