Entering adult life consists of several transitions that are related to finding a source of income, establishing an independent household and creating new family formations. This stage of ‘becoming’ entails a move from needing others to living as an autonomous and economically independent citizen (France, 2008; Smeeding and Philips, 2002). This key life stage, where several major transitions and life-course events take place concurrently (Anxo et al., 2010; Müller and Gangl, 2003), results in increasing vulnerability to poverty (Moore, 2005). In the Nordic countries (Finland, Sweden and Norway), economic autonomy has become quite difficult to obtain for many young people; continued financial support from either parents or social assistance is a reality for many. Poverty is central in understanding if and how young people can transition effectively into adulthood. Within the populations of the Nordic countries today, young people are among those most likely to be economically vulnerable.1 Despite being relatively affluent compared with young people in many eastern and southern European countries, it is evident that this life phase is associated with increasing vulnerability in the Nordic countries.
Syftet med denna studie är att fördjupa förståelsen och handlingsutrymmet för att lokalt minska barnfamiljers ekonomiska utsatthet. De senaste årens ökade uppmärksamhet kring barnfattigdom i ett materiellt överflödssamhälle som Sverige visar på nödvändigheten av förnyade fördelningspolitiska strategier för att klara de åtaganden om barns rättigheter som bl.a. FN:s barnkonvention anger. Barns rätt till en skälig levnadsstandard (artikel 27) är en förpliktigande utfästelse såväl för samhället i stort men givetvis också för deras föräldrar och närstående. Utan att bortse från andra aktörers och nivåers betydelse och ansvar riktar denna studie sin uppmärksamhet på den lokala kommunala nivåns möjligheter att bidra till fattigdomsbekämpande insatser.
This report is a product of The Nordic Welfare Watch research project. It was carried out during the Icelandic Presidency Program in the Nordic Council of Ministers 2014-‐2017 and was funded by the Council. The Nordic Welfare Watch aimed at promoting and strengthening the sustainability of Nordic welfare systems through cooperation, research and mutual exchange of acquired experience and knowledge. A further objective was to provide means and recommendations useful for policy making, to better prepare Welfare systems to meet future challenges.
The project focused on the emergency management systems in the five Nordic countries. It investigated whether local social services have a formal role in the contingency planning of the systems. The project was part of The Nordic Welfare Watch research project during the Icelandic Presidency Program in the Nordic Council of Ministers 2014-2016. The council financed the project. The main findings show that Finland, Norway and Sweden specifically address the role of social services in times of disaster in their legal frameworks on emergency management. Finland and Norway also address the role in the law on social services. In Sweden, the role is more implicit as the social service act applies regardless of circumstances. All countries expect all authorities to make a contingency plan. This means that even if the law in Denmark and Iceland does not address the roles of social services, the services are legally obligated to make contingency plans. Furthermore, Finland, Norway and Sweden have prepared special guidelines on contingency planning for social services. In recent years the Nordic countries have all faced disasters due to natural, technical and man-made hazards. The frequency of such disasters is on the rise according to forecasts. In order to enhance resilience and preparedness of those most vulnerable in disasters, the involvement of local social services in the emergency management system is of vital importance. The literature shows how social services can enhance social and human investment, the citizen’s economic participation and political empowerment. Furthermore, the literature shows that the co-operation between social services and the voluntary sector during the emergency and recovery phases is crucial, and the Red Cross is usually the largest voluntary organization providing social services during disasters in all the countries. The following recommendations build on the results of the project. Their purpose is to make the Nordic Welfare States more resilient and better prepared for future challenges. - There is a need to share knowledge on how to increase the involvement of social services in all phases of emergency management. The guidelines for social services' contingency planning and their plans should be shared across the Nordic countries and among various actors on the state, regional and local levels. This task could also be implemented under the umbrella of the Svalbard Group. - There is a need to make the role of social services known in the emergency management systems, so that the relevant parties can activate the full potential of social services in all phases of the disaster cycle. It is likewise important to inform the social services of emergency management law and organization in order to facilitate effective co-operation in the event of disaster. - It is important to address the role of emergency management in the education of social workers and social carers and enhance disaster research in the social sciences. - It is important to create opportunities for the social services to prepare for future disasters. It is also important to include the social services in emergency management exercises. The exercises might also be extended in scope in order to cover all phases of disasters. Nordic countries could share exercise scenarios involving tasks for the social sector and make use of scenarios already developed. - The Nordic Council of Ministers and the Nordic Welfare Center (NVC) should address social sector preparedness issues. Social sector preparedness cooperation should be enhanced under the umbrella of the Nordic Council of Ministers (Svalbard Group) and collaborate closely with the Haga-process. Such high-level co-operation enhances regional and local level co-operation.
In many countries during the last four decades, area-based programmes and initiatives have emerged, directed to the residents in so-called disadvantaged areas of cities. The initiatives are commonly initiated by local public authorities and are gathering social workers, housing companies and NGOs in collaboration, occasionally under the label of community work. With the aim to understand the role of ABIs in the development of marginalized areas, but also to understand ABIs as a phenomenon in a broader societal context, this literature overview compiles recent literature on such initiatives in Sweden. The review finds that the initiatives are often launched as responses to inequality and segregation, which is manifested in low employment rates, but also in social unrest, criminality and associated stigmatization. Thus, the initiatives are often set up with aims of increasing employment or reducing crime rates, but with the overarching goals of reducing segregation. However, segregation has prevailed, which has led to the initiatives being questioned. This literature review finds that the initiatives should be evaluated with regard to results on individual level, as they often are of substantial value for the residents, while at the same time the initiatives should be questioned as means to achieve greater equality.
Coronapandemin synliggör och förstärker den rådande ojämlikheten i boendet i Sverige. Bostadens betydelse har ökat i pandemins spår med divergerande genomslag. Många hushåll med god ekonomi har som följd av tilltagande hemarbete, insparade semesterresor och fysisk distansering kunnat ”se om sitt hus” medan hushåll med svag ekonomi bor alltmer trångbott och har svårt att värja sig både i jobb och i hemmiljö.
Kapitlets fokus är förståelsen av brukardelaktighet i välfärdsstatliga system i Sverige, i såväl dess retoriska som mer praktiska uttrycksformer.
This chapter outlines the overview of theories of collective action and social movements, followed by information about the empirical studies. It is based on studies of self-help and self-mobilization among marginal groups in Norway, starting with an action research project promoting and studying self-help and self-mobilization in 1992, and follow-up studies until 2005. The Welfare Alliance has been politically active from the start in 1998, and is still very active in 2012. They coordinate actions, demonstrations and conferences, and they cooperate with other initiatives to keep the fight against poverty alive. Since the 1980s poor people, social welfare clients and other marginal groups in Norway have been involved in mobilization, collective participation and collective action, a development that can be described as a social movement of people at the margins of Norwegian society.
BACKGROUND: Sweden is often held up as an example of a country with low child deprivation; yet, rates of relative deprivation are rising. Every municipality in Sweden is required to provide free, timely and accessible budget and debt counselling under the Social Services Act. The services have been encouraged to perform preventative practice with families; however, this has not been realised. The Healthier Wealthier Families (HWF) model embeds universal screening for economic hardship into child health services and creates a referral pathway to economic support services. Given the universal child health system in Sweden, which is freely available and has excellent coverage of the child population, implementation of the HWF model has potential to support families to access the freely available municipal budget and debt counselling and ultimately improve rates of child deprivation in Sweden.
METHODS/DESIGN: We will conduct a two-arm randomised waitlist-control superiority trial to examine the effectiveness and cost-effectiveness of the HWF model in the Sweden. A longitudinal follow-up with the cohort will explore whether any effects are maintained in the longer-term.
DISCUSSION: HWF is a collaborative and sustainable model that could maximise the effectiveness of current services to address child deprivation in Sweden. The study outlined in this protocol is the first effectiveness evaluation of the HWF model in Sweden and is a crucial step before HWF can be recommended for national implementation within the child health services.
TRIAL REGISTRATION: Clinicaltrials.gov; NCT05511961. Prospectively registered on 23 August 2022. https://clinicaltrials.gov/ct2/show/NCT05511961.
We analyse the determinants of social assistance receipt among young adults in three Nordic countries, focusing on social-background and life-course events during early adulthood. We ask whether they are related differently to short-term and long-term receipt. Short-term poverty could be more individualized than long-term poverty which can be expected to be more strongly related to social background. We applied generalized ordinal logit modelling to longitudinal register-based data. Both social-background and life-course factors were found to be important, but our results did not confirm the hypothesis of social background predicting mostly long-term receipt and life-course factors predicting mostly short-term receipt. Leaving the parental home early and parental social assistance receipt were important determinants of social assistance receipt, and both factors predicted longer duration of receipt as well. We found some differences between the countries, which may be related to differences in youth unemployment and social welfare systems.
In this study, we investigated if there has been a displacement in the type and coverage of welfare services available for young unemployed adults in Finland, Norway and Sweden over the last two decades. This question is important because a number of studies have argued that the generous unemployment benefits and extensive labour market intervention found in the Nordic welfare states shield young people from the most severe consequences of economic inactivity. In this article, we instead show that during this period, less generous means-tested unemployment and social assistance benefits have become the most important form of income protection for young people. In evidence, earnings-related unemployment benefits now cover only 10 per cent of unemployed Swedes and Finns and 45 per cent of unemployed Norwegians aged 24 years or younger. This development marks a significant change in our understanding of unemployment protection for young people in Nordic countries.
This study considered trends in the intergenerational transmission of social assistance (SA) among young adults in Finland, Norway and Sweden during the 2000s. Comparable administrative register data-sets enabled us to compare year by year the social assistance recipiency of 20-year-old adults in the period 1999–2008, together with information on their parents' social assistance recipiency at the time when those young adults were aged 16 years. The intergenerational odds-ratio for SA was stronger in Sweden than in Finland or Norway. The probabilities of transitioning into SA when having an SA family background have declined in all three countries, but less than the transition probabilities into SA when from a non-SA family. This has strengthened the intergenerational odds-ratio in all three countries, though only slightly in Norway. The upwards trend in intergenerational odds-ratios for SA follows almost perfectly the declining trend in the number of 20-year-old recipients in these three countries. When the number of SA recipients decrease, it decreases the transition probabilities into SA more among those with a non-SA family background compared to the those with an SA family background. This difference in the decrease of transition probabilities turns into an increase in the intergenerational odds-ratio.
The Nordic states have extensive welfare systems in which the local social services are an important component. Despite a growing research on disaster resilience, we lack research examining in systematic way whether and how local social services in the Nordic countries contribute to resilience. Aiming to fill this gap, this article asks whether we can identify a common Nordic model of the role of local social services in disasters, or whether the countries have taken different paths. We use policy documents and legislation to examine the extent to which roles for local social services are embedded in the disaster management systems of the five Nordic countries. We analyze the institutional organization in each country, as well as the models of social services related to disasters from a comparative perspective. We find that the Nordic countries have chosen quite different paths regarding local social services’ role in disaster management and conclude that there is no Nordic model. Another general conclusion is that a more robust position of local social services within the disaster management system might enhance disaster resilience in the Nordic countries as a whole.
Denna rapport har utförts på uppdrag av Göteborgsregionen, Region Skåne och Stockholms läns landsting med syftet att kartlägga såväl nationell som internationell forskning om flyttkedjor och ge förslag på vidare forskning som kan öka förståelsen för flyttkedjor och deras effekter.
Scandinavian countries are generally associated with extensive public services and low levels of poverty. However, reality has changed dramatically over the last three decades, and Scandinavia’s cities now share many of the problems and challenges familiar from other Western cities. How do the welfare states handle these global societal transformations? In Social Transformations in Scandinavian Cities, researchers highlight the changing face of social sustainability and social disintegration in Scandinavian cities. They offer theoretical and empirical analyses of how migration, inequality, and residential segregation intersect with shifting national and local policies, charting their impact on urban landscapes in Denmark, Norway, and Sweden. The authors challenge the standard view of Scandinavia as a haven of equality and peace. Unemployment, criminality, and poor school performance in ethnically and socio-economically segregated residential areas have finally been recognized and tackled through urban policies since the 1990s. In Social Transformations in Scandinavian Cities we learn why and in which ways progress is being made.
Denna kunskapsöversikt diskuterar svenska studier om områdesutveckling hittills under 2000-talet och har som syfte att sammanfatta lärdomar från studier som har berört områdesutveckling. Begreppet områdesutveckling är något diffust och det är vår tolkning att områdesutveckling under de senaste årtiondena alltmer kommit att användas som ett portalbegrepp för allehanda ambitioner och insatser i den redan byggda stadsmiljön och då i synnerhet bostadsområden som domineras av hyresrätter byggda i efterkrigstid. I denna kunskapsöversikt avgränsas förståelsen av det diffusa begreppet ”områdesutveckling” till lokala insatser i s.k. utsatta bostadsområden som domineras av miljonprogramsområden med företrädesvis hyresrätter. I dessa områden har riktade områdesinsatser skett mer eller mindre sedan deras tillkomst på 1960- och 1970-talen. Områdesutveckling är ofta en uttalad strategi mot boendesegregation. I debatten kring lösningar för boendesegregation är det förorten som blir en problemfylld plats som åtgärder avses riktas mot. Förorten är dock inte en entydig plats, utan en plats som blir till i samhällsdebatten för olika ändamål. Berättelser om förorter är problemorienterade, där förorterna är platser där människor med ofullständig samhällsintegrering koncentreras. Detta avses ibland utgöra ett hot mot det demokratiska samhället och det finns en debatt om ”parallellsamhällen” som utvecklas i förorter. Den problemorienterade berättelsen om förorter legitimerar olika lokalinriktade interventioner. Boendesegregation anses leda till olika former av icke-integration i samhället, såsom att sakna sysselsättning, inte delta i val och inte följa samhällets lagar. Det finns en koppling mellan idéer om segregerade bostadsområden och sociala problem, även om problem som finns i bostadsområden inte nödvändigviss orsakas av själva områdena (Andersson, Bråmå & Holmqvist, 2010). I samhällsdebatten anses bostadsområdet orsaka de olika socioekonomiska problem som en del av dess befolkning brottas med, samt att det anses finnas många individer som utgör ett hot eller en börda för staten. Forskare hävdar att det geografiska utpekandet av bostadsområden bidrar till vidare stigmatisering av dessa områden. På så vis vidmakthåller områdesutveckling den överlägsna positionen från det etablerade majoritetssamhället. I den historiska tillbakablicken framgår att terminologin som används för att beskriva motiv för områdesutveckling har ändrat karaktär de sista tjugo åren. Problemformuleringen har skiftat från ett fokus på ”utländsk bakgrund” till ett fokus på ”utsatthet”. Dock är de reella sakförhållandena likartade i nuläget som i slutet av 1900-talet: höga nivåer av arbetslöshet, ekonomiskt biståndsmottagande och låg genomströmning i utbildning (Karlsson, 2016). Även om målet att bryta segregation har funnits hela tiden har detta mål inte uppnåtts, snarare har det gått i motsatt riktning. Enligt flera forskare präglas områdesinsatser av otydliga mål och mål som är omöjliga att uppnå med de resurser som finns tillgängliga. Det handlar då till exempel om mål såsom att bryta segregation och att öka tillit och demokratiskt deltagande samt inflytande i området. Karlsson (2016) visar dessutom att områdesutveckling inte skapar strukturell förändring som skulle tillgängliggöra samhällets politiska och ekonomiska processer för de boende i områdena. Även om forskare är kritiska mot områdesutvecklingens mål, menar de att det finns positiva förändringar som insatser kan åstadkomma. Exempel som nämns är att hjälpa att integrera utsatta individer och grupper och att utveckla privat och offentlig service i bostadsområdena. Även om målen för lokal områdesutveckling formuleras utifrån ett helhetsperspektiv på staden och segregationen, riktar integrationsåtgärder sig ensidigt till utvalda bostadsområden och deras invånare. Det saknas alltså sätt att arbeta med segregationens relationella karaktär i ett större urbant perspektiv. Ett återkommande mål med områdesutveckling är att öka tilliten till offentliga verksamheter samt erbjuda delaktighet till de boende i områden utvalda för områdesutveckling. Forskare menar att det är viktigt att de boende kan vara med från början i att påverka områdesutvecklingens form, samt att olika inblandade aktörer samverkar för att öka delaktigheten. Dessutom är det viktigt att insatser inte bara erbjuder ”demokrati på låtsas”, utan i stället skapar utrymme för reellt inflytande. Kommunala strukturer erbjuder inte alltid utrymme för kritik och alternativa handlingsstrategier från boende. Det finns oftast en given ram inom vilken inflytande kan äga rum. Individer och organisationer som inte accepterar detta och vill ha mer inflytande riskerar att bli utpekade och demoniserade. Områdesutveckling kan organiseras antingen som en del av den ordinarie kommunala verksamheten eller bedrivas i form av projekt. Forskare kritiserar projektformen för att den inte kan erbjuda den kontinuitet som behövs för långsiktig områdesutveckling och förändring. Det finns en uppenbar risk att verksamheter försvinner när projekt upphör. Samverkan är ofta nödvändig för att organisera områdesinsatser. Samverkan kan erbjuda kontinuitet och effektiv samhällsservice, men dessa positiva utfall är inte garanterade, enligt forskare. Vidare kan samverkan bli ett mål i sig, även om det inte alltid är det mest effektiva sättet att organisera områdesinsatser. Områdesinsatser har oftast mest positiva effekter på individer och individuella hushåll. Detta kan ha ett negativt utfall när hushåll som får det bättre flyttar ifrån området och nya hushåll med socioekonomiska utmaningar ersätter dem. Dessutom läggs fokus på individens eget ansvar, i stället för att staten och kommuner tar ansvar för att motverka segregerande samhällsstrukturer. Karlsson (2016) menar att områdesbaserade projekt inte har möjlighet att verka strukturförändrande men menar att de kan minska de sociala konsekvenserna av segregerade samhällsstrukturer. Fokus på individen har givetvis också positiva konsekvenser, eftersom det kan skapa gynnsamma effekter på individers och hushålls levnadsförhållanden. Ur detta följer vår konklusion för denna kunskapsöversikt, nämligen att områdesutveckling inte är ett medel som kan åstadkomma en strukturell förändring i den ökade ojämlika resursfördelningen i Sverige under 2000-talet hittills men kan ha värde och förtjänster för berörda organisationer och hushåll.
Denna bok handlar om allmännyttans ställning på den svenska bostadsmarknaden. Den allmännyttiga hyresrätten har under efterkrigstiden varit en garant för en generell bostadspolitik med ambitionen om ”en bostad för alla”. Med de senaste årtiondenas marknadsinriktning av bostadsfrågorna har dock allmännyttans förutsättningar förändrats. En ny lag anger att allmännyttan både ska vara samhällsnyttig och verka utifrån affärsmässiga principer. Hur går detta ihop? Kommer allmännyttan att lyckas med denna dubbla uppgift? Boken belyser ur ett brett perspektiv de strategiska vägval som de nya förutsättningarna för med sig, inte bara för de kommunala bostadsföretagen utan också för svensk bostadspolitik framöver. Boken är resultatet av ett flervetenskapligt forskningsprojekt som har engagerat ett dussintal forskare specialiserade på olika aspekter av allmännyttans förändrade roll. Forskningsledare och redaktör för boken har varit Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola.
Under de senare åren har polismyndighetens förteckning över så kallat särskilt utsatta områden, riskområden och utsatta områden fått en stor betydelse för frågor kopplade till städernas utveckling. Såväl kommuner som bostadsföretag och andra samhällsbyggnadsaktörer arbetar inte sällan utifrån dessa områdesinledningar för att komma till rätta med de problem som yttrar sig i kommunernas marginaliserade stadsdelar och bostadsområden. På så sätt har ”polisens lista” – som den ofta kallas – inte bara blivit styrande för polisens arbete för att stävja kriminalitet och otrygghet, utan också blivit central i såväl det allmänna samtalet om segregation som aktörernas åtgärder riktade mot att stävja denna.
Denna rapport presenterar en jämförande studie över polismyndighetens områdesindelning och den indelning i områdestyper som myndigheten Delegationen mot segregation (2018–2022) har tagit fram i samband med två regeringsuppdrag att mäta och kartlägga segregation i den så kallade segregationsbarometern, ett arbete som efter myndighetens nedläggning drivs av Boverket.
De båda indelningarna bygger på olika mätmetoder och indikatorer, och föreliggande rapport hjälper oss att förstå likheter och skillnader mellan de olika inledningarna, och inte minst vilka sätt indelningarna kan användas på i områdes- och stadsutvecklingsarbete.
Rädda Barnen har sedan 2002 genomfört systematiska studier som speglar förändringar i barnfamiljers ekonomiska utsatthet. Den här rapporten är den trettonde i serien och redovisar utvecklingen till och med år 2013.
Rädda Barnen har sedan år 2002 genomfört studier som speglar förändringar i barns välfärd i Sverige. Det här är den fjortonde rapporten i serien och kan ses som en uppföljare av de tidigare rapporterna. Rapporten redovisar utvecklingen till och med 2016. Välståndet i Sverige har under 2000-talet generellt sett ökat om man utgår från hushållens ekonomiska situation. Mellan år 1997 och år 2007 minskade barnfattigdomen från 22,3 % till 10,9%. Medianinkomsten har stigit med 60 procent om man räknar i fast pris mellan år 2000 och år 2016 och en stor andel familjer har fått det ekonomiskt bättre ställt. Men alla hushåll har inte fått del av denna ekonomiska uppgång under 2000-talet. Den välfärds- och skattepolitiska profilen har under 2000-talet framför allt gynnat de som är väl etablerade i jobb och är fullt arbetsföra. Inkomst- ojämlikheten har också fortsatt att öka. Den rikaste tiondelen ökade sina disponibla inkomster med 70 procent medan den fattigaste tiondelen ökade sin ekonomiska standard med 35 procent mellan 1999-2016. Sedan år 2013 har det gjorts en förändring av den offentliga hushållsstatistiken med en övergång till en förbättrad hushållsdefinition, vilket möjliggjorts genom införande av ett lägenhetsregister som baseras på folkbok- föringen. Detta innebär bland annat att barn som tidigare registrerats som barn till ensamstående, trots att det kan ha funnits en ny partner boende i hushållet, numera kan omfattas av hela hushållets inkomst. Tidigare barnfattigdomsrapporter har skildrat barns ekonomiska utsatthet i Sverige från 1991 och framåt. Med den nya hushållsdefinitionen tittar vi på hur den ekonomiska utsattheten utvecklats från 2011. Barnfattigdomen minskar med drygt en procentenhet för de år där jämförelser varit möjliga att genomföra, från 12,1 till 11,4 procent år 2011 och från 10,8 till 9,9 procent år 2015. Antalet barn i ekonomisk utsatthet uppskattas minska med närmare 30 000 barn per år med den nya hushållsstatistiken. 2016 års statistik, som denna rapport baseras på, visar en fortsatt minskning av barnfattig- domen från 10.8 år 2011 till 9,3 procent år 2016. Därmed lever cirka 186 000 barn i ekonomisk utsatthet. Generellt går nivån på barnfattigdom i rätt riktning. Samtidigt ser vi i årets rapport att skillnaderna fortsätter öka. Växande välfärdsklyftor ska förstås och tolkas mot en bakgrund av en långsiktig gynnsam ekonomisk utveckling de senaste årtiondena. Procentuellt minskar barnfattigdomen bland barn i familjer med utländsk bakgrund och barn till ensamstående föräldrar, samtidigt som avståndet ökar till de som har en bättre levnadsstandard. Numera har två tredjedelar av alla barnfamiljer en inkomststandard som är minst dubbelt så hög som gränsvärdet för låg inkomststandard.
Det här är Rädda Barnens 15:e rapport om barnfattigdom i Sverige. Rapporten redovisar utvecklingen till och med 2019 och visar därmed situationen året innan covid-19-pandemin bröt ut. Den är därför en viktig baslinje för kommande uppföljningar.
Efterkrigstidens reformpolitik inriktades på breda inkluderande välfärdslösningar för alla grupper, i stället för särskilda stödsystem för fattiga. Kommunernas ekonomiska bistånd tänktes vara ett marginellt och tillfälligt stöd i oväntade och akuta hjälpsituationer. Nu visar det ekonomiska biståndet drag av återgång till den gamla fattigvårdens funktioner och principer, och får i växande grad täcka upp när andra system brister. Det ekonomiska biståndet behöver reformeras i grunden för att göra upp med sin historiska fattigvårdskaraktär och bli det som det egentligen var avsett att bli.
Denna bok handlar om en svensk stads utveckling under några omvälvande årtionden runt millennieskiftet. Staden är Landskrona, men den stadsutveckling som skildras är en strukturomvandling som sker i hela västvärlden idag. Forskningen visar att bostadsomflyttningen handlar om genomgripande samhällsförändringar. Bostadssegregationen är ett uttryck för dessa förändringar. Genom olika nedslag i människors vardagsliv undersöker denna bok mötet mellan privat och offentligt. Men istället för att uppehålla sig vid utpekade problemgrupper eller bostadsområden, analyseras Hela staden. I det vakuum som uppstod efter industriepokens dramatiska nedgång har vilsenhet och otrygghet brett ut sig. Staden hålls inte längre samman, vare sig som social eller funktionell enhet. Genom en fysisk uppdelning mellan rika och fattiga områden och genom föreställningar om olika ”vi” och ”dom”, sönderfaller staden i olika beståndsdelar. Här är begreppet desintegration centralt. Föreställningen om ett samhälle där alla har rätt till delaktighet och välfärd utmanas i modern stadsutveckling. Så även grunden för den svenska välfärdsmodellen.
I ett historiskt perspektiv kan den aktuella uppmärksamheten kring ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer i Norden tolkas som något överraskande. Den ekonomiska fattigdomen, särskilt bland barnfamiljer, äldre och sjuka, skulle successivt försvinna som ett resultat av införandet av breda välfärdsreformer.
Exemplet Gårdsten i Göteborg visar att det går vända en till synes hopplös situation i ett eftersatt bostadsområde. Men det krävs en uthållighet som varar i årtionden, engagemang som genomsyrar det offentliga åtagandet med ett uttalat uppdrag att utveckla den lokala välfärden för de boende i området.