The overall expectation placed upon individuals to take responsibility for their own life, has in cultural studies been described in terms of neo-liberalism and defined as an internationally prevailing ideological paradigm (Dean 1999; Smart 2003; Gilbert 2008). In this thematic section of Culture Unbound there are many examples of how, if and when these ideas affect people’s everyday life. The discussions revolve around living with long-term sickness, the organization of healthcare, and questions concerning well-being. This is a special issue that analyses how cultural ideas about self-care and self-care management take practical form, looking for those social practices that are uncertain and ambiguous (Reckwitz 2002). In this introduction, we as theme-editors present the predominant themes that are discussed in more depth in the individual articles. In view of how personal strategies for living and life planning are open to continual revision and how those strategies increasingly emphasize the relationship between identity and the biological (Kaufman 2010), we seek to explore how this is translated into practice. Self-care and its technologies take place in everyday life, and will be examined using an ethnographic approach.

The overall expectation placed upon individuals to take responsibility for their own life, has in cultural studies been described in terms of neo-liberalism and defined as an internationally prevailing ideological paradigm. In this thematic section of Culture Unbound there are many examples of how, if and when these ideas affect people’s everyday life. The discussions revolve around living with long-term sickness, the organization of healthcare, and questions concerning well-being. This is a special issue that analyses how cultural ideas about self-care and self-care management take practical form, looking for those social practices that are uncertain and ambiguous. In this introduction, we as theme-editors present the predominant themes that are discussed in more depth in the individual articles. In view of how personal strategies for living and life planning are open to continual revision and how those strategies increasingly emphasize the relationship between identity and the biological, we seek to explore how this is translated into practice. Self-care and its technologies take place in everyday life, and will be examined using an ethnographic approach.

De ämnen som är representerade i antologin har ingått i en kulturvetenskaplig forskarmiljö. Ämnena är museologi, idé- och lärdomshistoria, musik vetenskap, etnologi, biblioteks- och informationsvetenskap, kulturarbete och intermedialitet samt konsthistoria och visuella studier. Denna mångfald av ämnen föranleder frågan om det finns något specifikt kulturvetenskapligt som förenar dem. Och mer precist hur kulturvetenskaperna har närmat sig studiet av kris. I detta inledande kapitel diskuterar vi hur de olika författarna har närmat sig sina studieobjekt. En central utgångspunkt är att det finns ett kulturvetenskapligt perspektiv för hur olika krisfenomen kan studeras, och att antologin med sin mångfald av ämnen står som representant för ett sådant perspektiv. Naturligtvis finns det många angränsande relationer till andra ämnesdiscipliners studier av kris än de representerade i antologin. Dessa angränsande relationer kommer vi att diskutera framöver. Men först något om det kulturvetenskapliga perspektivet.

Dagligen nås vi av nyheter om olika kriser: ekonomiska kriser, långdragna konflikter, länder som hamnat i förhandlingskriser, kändisar som intervjuas om sina senaste kriser mitt i livet, politiska ledare som handlat tvivelaktigt och försatt sitt parti eller sitt land i kris. Det kan upplevas som om vi idag befinner oss mitt i krisernas tid. Det korta 1900-talet vittnar också om krisernas ständiga närvaro. Men i själva verkat är krisen varken något unikt för vår egen samtid eller för 1900-talet. I denna antologi synliggör ett antal forskare och doktorander krisen som begrepp och hur kriser tar plats i olika sammanhang. Bokens författare presenterar också perspektiv på hur kris används inom den egna forskningen, som ett sätt att benämna fenomen och möjliggöra dramatisering, kritik och förståelse. Kris är inte bara ett fenomen att studera, utan också en metod för undersökning.

This poster will present our ongoing work with implementing an international, research based training resource on Frontline Practice Leadership (FPL) within group homes for people with intellectual disabilities and autism. The aim is to examine the context in which the work is performed, and whether FPL can be adapted and used by Swedish disability services and thus contribute to strengthening employees in occupational roles responsible for Practice Leadership. This special form of group home is controlled by the Swedish LSS law and that shall provide users with support and care based on their individual needs. LSS stipulate how users should be able to live like everyone else, promote equality and full participation in everyday life. At the same time, this form of accommodation sometimes creates ethical dilemmas when supporting the users' right to self-determination. This poster focusses on those ethical dilemmas, and what it means to work and manage operations within LSS housing and clarify the problems that exist around leadership when ethical dilemmas arise. Together with (+) 60 service pedagogue’s various empirical collections have been made: individual interviews, focus group interviews, observations and surveys. The poster will raise questions related to implementation of new working methods and emphasizes the significance of a comprehensive working model for person centered support. Furthermore, the concept of quality of life, which is central in FPL, entails in relation to a Swedish context. Finally, the occupational roles that is presented in this poster calls for new support structures regarding education and competence development.

Purpose: This study piloted an international, research-based training resourceon Frontline Practice Leadership (FPL). The aim was to examine whether this resource can be adapted and used by Swedish disability services and thus contribute to strengthening employees in occupational roles responsible for Practice Leadership.

Method: Six service pedagogues and their managers (12 participants in total) participated in a pilot study to review the training resource. Participants provided their reflections on the training and the model for FPL.

Results: Participants found the resource to be informative and useful, and potentially beneficial to staff who work in Swedish disability services. The study identified the need to consider how FPL will be implemented in the existing organizational structure in Swedish disability services.

Implications: The study raises issues related to implementation of new working methods and emphasizes the significance of a comprehensive working model for person-centred support. Furthermore, the concept of quality of life, which is central in FPL, entails implications that need to be discussed in relationto a Swedish context. Finally, the emergence of occupational roles in the interface between management and practice calls for new support structures regarding education and competence development.

The brain has long been an object of curiosity and fascination. Partly as a result of technological advances, issues related to the brain have become ubiquitous points of discussion in our culture. Along with neurological disease and neuroscience, it is frequently featured in Hollywood block buster movies, self-help books, popular science documentaries and fictional TV-series. Once cast as grey and stable matter, the brain is now commonly represented as a glowing and colourful entity through the use of new imaging technologies. Further, it is often likened to a complex and adaptable machine that can be enhanced continuously through dedication and deliberate effort. In this special issue of Culture Unbound, scholars from a number of disciplines within the humanities and social sciences address the pervasiveness and influence of neuroscience and representations of the brain in everyday contexts. A common thread in the articles is the idea that knowledge and narratives about, and visualisations of, the brain change practices and processes in daily life. In addition, the articles, in different ways, explore the brain as something that is perceived and portrayed as constantly transforming; an unbound brain.

Medical Humanities har varit ett etablerat begrepp i den engelsktalande forskarvärlden sedan mer än ett decennium. Inom forskningsfältet har tidskrifter och centrumbildningar skapats och introducerande böcker getts ut. Under sitt engelska namn eller försvenskad till medicinsk humaniorahar området också börjat göra insteg i Sverige, och har på olika sätt etablerats på flera lärosäten i landet. Fältet har under de senaste åren introducerats och diskuterats i ett antal skrifter, och alla landets läkarutbildningar har någon form av humanistiskt inslag i sin kursgivning. Samtidigt som mycket hänt under de senaste åren är humanistisk forskning inom fältet medicin, hälsa och vård inte på något sätt nytt i Sverige, utan i flera ämnen finns en lång forskningstradition med väl utarbetade teorier, metoder och frågeställningar. Medicinsk humaniora kan alltså ses som både något nytt och något ganska väletablerat. Vi menar dock att något är på väg att hända när fältet nu formerar sig på ett aktivt sätt med fler ämnen inblandade och när det går i en tydligare mångdisciplinär, och kanske också tvärdisciplinär, riktning. Med detta temanummer om medicinsk humaniora önskar vi synliggöra fältet och betona bredden av de ämnen som kan bidra inom det. Därför har vi i det här numret av Socialmedicinsk tidskrift samlat ett antal yngre forskare som på något sätt är eller har varit knutna till Lunds universitet.

Medical Humanities har varit ett etablerat begrepp i den engelsktalande forskarvärlden sedan mer än ett decennium. Inom forskningsfältet har tidskrifter och centrumbildningar skapats och introducerande böcker getts ut. Under sitt engelska namn eller försvenskad till medicinsk humaniora har området också börjat göra insteg i Sverige, och har på olika sätt etablerats på flera lärosäten i landet. Fältet har under de senaste åren introducerats och diskuterats i ett antal skrifter, och alla landets läkarutbildningar har någon form av humanistiskt inslag i sin kursgivning. Samtidigt som mycket hänt under de senaste åren är humanistisk forskning inom fältet medicin, hälsa och vård inte på något sätt nytt i Sverige, utan i flera ämnen finns en lång forskningstradition med väl utarbetade teorier, metoder och frågeställningar. Medicinsk humaniora kan alltså ses som både något nytt och något ganska väletablerat. Vi menar dock att något är på väg att hända när fältet nu formerar sig på ett aktivt sätt med fler ämnen inblandade och när det går i en tydligare mångdisciplinär, och kanske också tvärdisciplinär, riktning. Med detta temanummer om medicinsk humaniora önskar vi synliggöra fältet och betona bredden av de ämnen som kan bidra inom det.

Redaktionens utgångspunkt är att det här temanumret – ”I pandemins spår. Socialvetenskapliga perspektiv på covid-19” – från Socialvetenskaplig tidskrift kan utgöra ett bidrag till förståelsen av hur pandemin har hanterats inom olika sociala verksamheter och framför allt de sociala konsekvenserna som den specifika hanteringen har haft i det svenska samhället.

Redaktionens utgångspunkt är att det här temanumret – ”I pandemins spår. Socialvetenskapliga perspektiv på covid-19” – från Socialvetenskaplig tidskrift kan utgöra ett bidrag till förståelsen av hur pandemin har hanterats inom olika sociala verksamheter och framför allt de sociala konsekvenserna som den specifika hanteringen har haft i det svenska samhället.

The aim of this chapter is to study waiting as a cultural practice in the medical context at the end of the 1980s, with the help of a number of unedited documentary sequences that journalist Staffan Hildebrand shot in 1988 together with cameraman Christer Strandell. How is waiting framed in Hildebrand’s filming? How is it visually expressed and how do Hildebrand and the persons he talks to incarnate it in speech and bodily expressions? Waiting becomes central in the documentary sequences. The doctors reflect upon waiting in relation to the questions asked by Hildebrand. In 1988, people are waiting for any new drug that will give life back to the young people that have AIDS. People also fear that this emerging infectious disease could spread and escalate. But, above all, people are waiting for death, all the young men in cities like Paris, New York, and Stockholm, who are carrying the deadly disease, and this burden is reflected by the doctors in the sequences.

Hälso- och sjukvårdkuratorn har en särställning inom den svenska hälso- och sjukvården. Med sin socialvetenskapliga och interdisciplinära kompetens bevakar och adresserar kuratorn frågor angelägna inom det socialmedicinska sammanhanget. Genom att placera människans hälsa och sjukdom i en samhällelig kontext bidrar kuratorn med ett samhällsvetenskapligt perspektiv på patientens levnadsförhållanden och hur olika typer av sårbarhet påverkar mående. Med sin förankring i socialt arbetet har kuratorn unika förutsättningar för att se, stödja och behandla patienter och deras närstående. I och med kuratorslegitimation, som infördes 1 juli 2019, sker en ny riktning för de socionomutbildade där hälso- och sjukvårdskuratorna kan sägas gå i bräschen. Temanumret samlar forskning om både interventioner och behandlingar, yrkesrollens funktion och utmaningar, och kritiska reflektioner över hälso- och sjukvårdskuratorns arbetsvillkor.

Hälso- och sjukvårdkuratorn har en särställning inom den svenska hälso- och sjukvården. Med sin socialvetenskapliga och interdisciplinära kompetens bevakar och adresserar kuratorn frågor angelägna inom det socialmedicinska sammanhanget. Genom att placera människans hälsa och sjukdom i en samhällelig kontext bidrar kuratorn med ett samhällsvetenskapligt perspektiv på patientens levnadsförhållanden och hur olika typer av sårbarhet påverkar mående. Med sin förankring i socialt arbetet har kuratorn unika förutsättningar för att se, stödja och behandla patienter och deras närstående. I och med kuratorslegitimation, som infördes 1 juli 2019, sker en ny riktning för de socionomutbildade där hälso- och sjukvårdskuratorna kan sägas gå i bräschen. Temanumret samlar forskning om både interventioner och behandlingar, yrkesrollens funktion och utmaningar, och kritiska reflektioner över hälso- och sjukvårdskuratorns arbetsvillkor. 

The article focuses on the work of clinical social workers who, on the one hand, respond to the emotions that children and families experience after the child is diagnosed with the chronic disease diabetes, on the other hand, deal with various bureaucratic processes aimed at ensuring that the child’s medical needs are met in the family’s new life. The work is directed towards two different worlds that are interdependent, yet bringing them together fre­quently necessitates a balancing act. The purpose is to examine how the social worker deal with these two worlds in the encounter with the child and the family. A result is the document’s role when the social worker translates the family’s new everyday life into a language that can generate assistance or allowance from the state.

I det värsta scenariot utvecklar regionerna och kollektivtrafikföretagen en kollektivtrafik som stänger ute en stor grupp människor från att fritt kunna röra sig i samhället. Kollektivtrafikens huvudmän måste arbetar mot två mål samtidigt, skriver Hanna Egard och Kristofer Hansson vid Institutionen för socialt arbete, Malmö universitet.

This study examines disabled people’s everyday experience of social exclusion in relation to the rapid growth of digital technologies in everyday practices. It highlights the relationships between the growing theoretical apparatus on how society changes with new digital technologies, and theories about how this might lead to new disabling barriers in the everyday lives of disabled people. To better understand disabled people’s everyday experiences of social exclusion in the digital age, it brings together insights from two different fields: digital technology, mainly in digital social science and digital humanities; and disability studies, with a focus on the digital divide. The study draws on empirical observations, photographs and interviews with adults with various disabilities in Sweden, and analyses their everyday experiences with the help of a theoretical framework. 

This book explores the societal resistance to accessibility for persons with disabilities, and tries to set an example of how to study exclusion in a time when numerous policies promise inclusion. With 12 chapters organised in three parts, the book takes a comprehensive approach to accessibility, covering transport and communication, knowledge and education, law and organisation. Topics within a wide cross-disciplinary field are covered, including disability studies, social work, sociology, ethnology, social anthropology, and history. The main example is Sweden, with its implementation of the United Nations Convention on the Rights of Persons with Disabilities within the context of the Nordic welfare state. By identifying and discussing persistent social and cultural conditions as well as recurring situations and interactions that nurture resistance to advancing accessibility, despite various strong laws promoting it, the book’s conclusions are widely transferable. It argues for the value of alternating between methods, theoretical perspectives, and datasets to explore how new arenas, resources and technologies cause new accessibility concerns — and possibilities — for persons living with impairments. We need to be able to follow actors closely to uncover how they feel, act, and argue, but also to connect to wider discursive and institutional patterns and systems. This book will be of interest to scholars and students of disability studies, social work, sociology, ethnology, social anthropology, political science, and organisation studies.

Accessibility today has a contradictory character. One the one hand, people with disabilities are welcomed and included, with ambitious promises in policies and declarations. On the other hand, they are still excluded in everyday practices. This volume explores this contradiction in three areas: city and transport, knowledge and education, and law, institutions and history. Sweden is the primary case, but the ambition is wider. The compilation includes studies rooted in disability studies, social work and sociology, as well as ethnology, cultural geography and gender studies, political science and law, architecture, history, anthropology and linguistics. It involves a range of theories and methods, from participant observation to historical analyses using archival data, from critical disability theory to ethnomethodology. Since resistance to accessibility today takes various forms, and transforms as society itself changes, we need to equip ourselves with a corresponding plurality and dexterity. Researchers have to be on the move, like the United Nations itself, whose 2006 Convention on the Rights of Persons with Disabilities looks complete but requires constant monitoring to get nation-states to actualise its intentions. To study accessibility is to study exclusion and its constant drama, and in a democratic society this is highly relevant.

Vårdmötet är inte bara ett möte mellan vårdpersonal och patient. Det är en komplex process där kulturella aspekter, individuella erfarenheter, strukturella förutsättningar och historiska förlopp möts. Den som arbetar inom våren möter tusentals patienter under sitt yrkesliv och många gånger kan mötet ge känslor av förundran, frustration eller till och med irritation. Varför fungerar inte kommunikationen med patienten? I den här boken placerar vi in vårdmötet i en kulturanalytisk förklaringsmodell för att ge svar och verktyg till hur problem kan lösas. I boken utgår vi från empiriska exempel från etnologisk forskning för att diskutera de kulturanalytiska aspekterna av vårdmötet.

Xenotransplantation research had a hype in the late 1990s and early 2000s and was by then considered a therapeutic option with huge financial potential which was to become clinical standard practice in the near future. Driven by these economic hopes and by the expectation that xenotransplantation might alleviate the so-called organ shortage, governmental actors in different countries but also international organizations (WHO, OECD, Council of Europe) and EU institutions started to think about the implications of xenotransplantation and how to regulate this potential new technology.

Xenotransplantation, however, for several reasons was not an uncontroversial technology. In the aftermath of food crises, the GMO conflict and blood scandals connected to HIV and hepatitis, xenotransplantation not only raised serious risk problems – connected to xenozoonosis – there were also basic human rights and animal welfare at stake. These were hotly discussed not only within science but also by different NGOs.

In this situation many countries and international organizations carried out Technology Assessment (TA) and participatory Technology Assessment (pTA) procedures which should inform policy-makers about what to do.

In my presentation I will compare attempts of TA and pTA on xenotransplantation in different countries and international organization (Austria, Canada, Denmark, Latvia, Netherlands, Sweden, UK, Switzerland OECD, and the European Commission). The paper addresses the following questions: How was xenotransplantation framed as a topic in these countries and institutions? In which settings of TA and pTA was xenotransplantation discussed? Who was included and excluded in policy making? In what way? What was the impact of TA and PTA on policy-making? What can we learn from these examples for negotiating techno-scientific futures in complex societies?

The paper draws on an international comparative research project about the impact of citizen participation in knowledge-intensive policy fields (CIT-PART) financed by the European Commission within the 7th Framework Programme (Project Number: SSH-CT-2008-225327). For this research, document analysis of literature and media reports has been carried out. One main source, however, were interviews with people involved in pTA and TA either as participants, researchers, civil servants, politicians, stakeholders and practitioners of TA and pTA. For preliminary results see www.cit-art.at.

Society today seems obsessed with the human brain. It has become a crucial component in our culture, for people’s attitudes to themselves and others, and for how they should plan their lives. Modern neuroscience has a great impact on society, not only on medical treatments but also on existential questions such as how human consciousness can be defined, where feelings arise, when life ends and death occurs.

Such cultural and existential questions are addressed in this anthology. Its authors suggest perspectives and concepts to understand neuroscience, and critically scrutinize its various manifestations in society. Interpreting the brain in society. Cultural reflections on neuroscientific practices is written by scholars from art history, visual studies, and ethnology involved in a research collaboration with medical and natural scientists doing basic research on Parkinson’s disease and Huntington’s disease. There is also an afterword by one of these neuroscientists.

‘Individual crisis’, as a psychological term, was introduced in a Swedish context in the late 1960s. In this article, ‘individual crisis’ is analysed as a concept in order to understand how masculinity and emotion came to matter in Sweden in the 1970s—not least to bring about gender equality in Swedish welfare society. With ‘individual crisis’ as the empirical starting point for pinpointing the way men were to create a new identity and how new psychological knowledge circulated in society, it is possible to analyse which masculinity ideals and norms existed at the time. The focus of this article is on self-help and debate books that drove the discussion in the 1970s.

Vårdens ordningar. Tvångsvård av normöverträdare med bristande begåvning är en aktuell avhandling skriven av pedagogen Agneta Kanold. Under de senaste åren har det diskuterats flitigt hur samhället skall vårda personer med psykisk sjukdom eller utvecklingsstörning, som på ett eller annat sätt begått brott. Debatten är infekterad och det har givits en tämligen polariserad bild av både vårdens roll och de människor som är tänkta för denna vård. Kanold har riktat sitt intresse mot de människor med bristande begåvning som har begått någon form av brott eller normöverträdelse och därefter blivit tvångsvårdade. Avhandlingen sätter fokus på de konstruktionsprocesser som definierar vad en normöverträdelse är och vilka konsekvenser detta får för vårdgivare respektive vårdtagare.

In the preface to the book “Saying No to the Meaning of Life? A Culture Analysis of Childfree Life”, Tove Ingebjørg Fjell points out why she became interested in studying women who had decided not to become mothers. In her previous work she had studied reproduction and interviewed women who were involuntarily childless. Many of them told her that they did not understand why other women could choose not to have children of their own. This made Fjell interested in women who had decided not to have children. In her new book she has now focused on the childfree life in general and, more specifically, Norwegian women’s experience of choosing a childfree life. This very interesting topic can say something about contemporary views of both heteronormativity and the cultural meaning of having children.

En utgångspunkt för att förstå hur unga killar med astma förhåller sig till sin långvariga sjukdom är att studera de kulturella föreställningar som finns kring den maskulina kroppen. En av många föreställningar är den maskulina kroppen som en effektiv, regelbunden och förutsägbar maskin. Unga killar intar ibland olika strategier för att dölja att de upplever att deras kroppar är motsatsen till denna föreställning. Genom begreppet kamoufleringskultur kan dessa strategier tydliggöras och unga killars förhållningssätt till astman tydliggöras.

When the Covid-19 pandemic reached Sweden, civil society organizations and their activities were affected to varying degrees, as was the rest of society. This article examines how three different civil society organizations – the Church’s deacons, women’s shelters and organizations that support the homeless – were affected by the pandemic. The purpose is to describe and investigate what so-called alignment work was carried out in three different spheres of civil society during the pandemic. This study has followed fourteen different civil society organizations from March 2020 that are active in various places in southern Sweden. This has been done through short telephone interviews. The term alignment work analyses the work of the civil society representatives to continue and maintain social work despite heavy restrictions. In other words, a form of harmonization between, on the one hand, the guidelines and risks created by the pandemic, and, on the other hand, the continued social need for help, support and care.

Today, bacteria’s growing resistance to our most common antibiotics is arising threat to both individual health and global public health. This is somethingthat is described as a scare scenario in investigations and the media.But how does the threat affect people’s relation too antibiotic? In thisstudy, 102 questionnaire responses are analyzed and how these containnarratives about people’s concerns that the antibiotic should not be effectivein the future. In the stories there are also cultural conceptions that point out”The Other” as responsible for the development, these can be doctors whoprescribe too many prescriptions, parents who demand antibiotics for theirchildren or other countries that sell antibiotics without prescriptions. The materialalso shows that women more often describe this threat as a concernfor the future than men do.

Jag vill till och med hävda att den humanistiska hälsoforskningens huvuduppgift, en av dem i alla fall, är att synliggöra, problematisera och nyansera samtidens och historiens ständigt skiftande sjukdomskulturer. En som genomför detta perspektiv på ett mycket tilltalande sätt är idéhistorikern Maria Björk när hon i sin avhandling Problemet utan namn? Neuroser, stress och kön i Sverige från 1950 till 1980 analyserar talet om neuroser och stress i en tid när den svenska välfärdsstaten byggdes upp. I denna studie hämtas begreppet sjukdomskulturer från historikern Roy Por¬ter och blir i avhandlingen ett teoretiskt begrepp för att studera ”ett samhälles transfereringssystem för hur sjukdomskänsla uttrycks och tolkas” (s. 18). 

Boken beskriver hur hälso- och sjukvård kan göras ännu mer tillgänglig för vårdsökande och patienter. Utifrån olika teoretiska perspektiv och fall presenterar författarna vägar och hinder för vårdsökande. För att uppnå ökad tillgänglighet krävs det koordinering av resurser och tjänster, en ökad digitalisering av hälsotjänster, lagreglering av tillgänglighet samt implementering av nya sätt att organisera vården och att möta vårdsökande. Allt med en syn på verksamheten som en service. Författare: Health management - att göra hälso- och sjukvård mer tillgänglig är skriven av sju forskare vid institutionerna för service management och tjänstevetenskap och kulturvetenskaper vid Lunds universitet. De är verksamma inom etnologi, företagsekonomi, juridik, logistik, sociologi och tjänstevetenskap. Boken vänder sig till studenter främst inom health management, service management, medicin, vård, omsorg, hälsovetenskap, etnologi och logistik. Praktiker inom vården liksom politiker och patientföreningar kan också använda boken för internutbildning, studiecirklar och i utvecklingsarbete.

Inom många humanistiska ämnen är det i skrivandet av den första egna uppsatsen som studenten på allvar får ge sig i kast med att genomföra en självständig analys. det blir i orden, meningarna och styckena som undersökningen växer fram och tar form. Det blir också i relation till denna textmassa som handledningen kan bli mer handgriplig. Där kan en dialog mellan student och handledare – den ämneskunnige – utgå från vad orden och meningarna betyder, men också hur studenten kan utveckla sina egna perspektiv. Dialogen kan ta sin utgångspunkt i många olika perspektiv på texten; hur teorier presenteras, hur uppsatsens olika delar disponeras, hur frågor används retoriskt och så vidare. I denna artikel ska jag presentera och diskutera ett pedagogiskt moment där utgångspunkten är ett specifikt handledningstillfälle där studenten och handledaren diskuterar uppsatsens minsta beståndsdelar: de enskilda orden och meningarna.

Vi lever i en tid där både bakterier och virus förändras i snabb takt och därmed också förändrar världen så som vi känner den. Under våren 2020 spreds coronaviruset hastigt och världen fick anpassa sig till en pandemi. Inte lika synligt, men likväl sakteligt föränderligt, ökar de antibiotikaresistenta bakterierna runt om i världen och ställer framför allt hälso- och sjukvården inför nya utmaningar. Detta kapitel tar sitt avstamp i att kulturanalytiskt förstå och analysera hur dessa olika utvecklingar hänger ihop och vad framför allt resistenta bakterier kan säga om nationalistiska och immigrantfientliga idéer. 

Institutioner som bedriver forskningsverksamhet, finansiärer till forskning och forskare har ett intresse i att deras forskning framställs på ett fördelaktigt sätt i de medier som riktar sig till allmänheten. Detta är en del i kampen om de ekonomiska anslagen, där institutioner och forskare agerar entreprenörer. Det är också en del i att skapa allmänhetens samtycke för den aktuella forskningen. Samtidigt som det är viktigt att nå ut med information om de vetenskapliga resultaten inom den egna forskningen, är det avgörande för vetenskaperna att forskningen framställs på rätt sätt i medierna. Syftet med artikeln är att ge ett exempel på hur en nyhet från ett biotekniskt företag populariseras i medierna.

To camouflage is to adapt in a situation. The word is used in different ways with many connotations and synonyms, as in disguise, mask, hide, conceal, obscure, cover-up and create a façade or smoke-screen. What the words have in common is that they point out how something can give protection from recognition. Camouflage is therefore a good word to use in studying how the individual being can mask and hide differences, stigmas, or abnormalities. Before translating the concept into specific cultural practices, it may be worth noting that it has been developed in two very separate fields: biology and warfare.

I boken Människan i vården. Etnografi, vård och drama återfinns en stark argumentation för etnografins, som författarna skriver, uppdrag i vården. Antologin är skriven av Carola Skott, Lisen Dellenborg, Margret Lapp och Kristina Nässén, alla med en forskningsbakgrund i socialantropologi alternativt pedagogik, samt tre av dem också legitimerade sjuksköterskor.

Samtidshistorikern Christina Jansson fokuserar i sin avhandling Maktfyllda möten i medicinska rum på svensk förlossningsvård under åren 1960–1985. Det är en tid när det sker stora förändringar inom sjuk-vården som får konsekvenser för förlossningsvården. Det är också en tid där nya ideal tar form i samhället och som återverkar inom sjukvården. Jansson lyckas fånga den här dynamiska processen mellan sjukvård och samhälle och hennes studie ger en nyanserad bild av vad som skedde inom förlossningsvården under den aktuella perioden.

This paper is based on interviews with organization representatives for three different civil society’s organizations in Sweden: women's shelters, homelessness organizations and deacons. From March 2020 I have followed how they have adapted their work in relation to the risks that the emerging infectious disease SARS-CoV-2 viruses evokes. It has been short telephone interviews that only give a glimpse of the complex practice in the everyday work with people in vulnerable situations. Isolated women and children at risk of violence, older people with very few contacts or people that has no home. The aim of this paper is to study complex entanglements between this organizations and the COVID-19 guidelines from The Public Health Agency of Sweden. What kind of “COVID cultures” emerged in this organizations? How are the guidelines translated into practice in this organizations? What similarities and differences are there between the organizations? What infrastructures are changed and what have consisted over time? How has this affected the work with people that even before the pandemic was in vulnerable situations? Or with other words, what kind of “COVID cultures” have emerged in this organizations during the first months of the pandemic? With this kind of questions I hope to analyze the complex entanglements there are between the knowledge production in different political and scientific-medical performance – read guidelines – and civil society’s organizations.   

This article aims to contribute to the understanding concerning the introduction of crisis psychotherapy in the 1970s in psychiatric clinics in Sweden. The article discusses how this psychotherapy became central in the work of the clinics in supporting patients to well-being and inner growth. The ambition was that patients in an acute crisis-situation would be offered care immediately, aiming at a short and intensive contact with the professionals to avoid hospitalization and long-term sick leave. These ideas were by no means new; in the 1960s, a Western debate had emerged in which the hospitalization in psychiatric clinics had received criticism. In Sweden, the psychiatrist Johan Cullberg was a key actor during the 1970s in the introduction of the psychiatric crisis perspectives. Here, his publication ’The psychic trauma’ from 1971 is analysed. The publication inspired psychiatric clinics to introduce crisis psychotherapy in three different pilot projects. The projects were presented in articles in the Swedish Medical Journal. These articles have also been analysed here. Self-care is highlighted through this material as a concept to be analysed. The question is discussed as to how the concept of the psychiatric crisis initiated and institutionalized a new form of social classification in which the patients were to take more responsibility for their own inner growth.

The essay presents and develops the concept of “critical places” and how it can be used when studying the everyday experience of living with long-term sickness and/or disability. The concept analyses the duality of both physical risk and social benefit and how they can collide in one specific place and create a bodily situation where the individual needs to act. The concept of “critical places” explores the phenomenological thought about doing and happening in specific situations, and, as such, the concept can also be seen as an ethnographic method. As a more theoretical concept, “critical places” can be used for a hermeneutic analysis of risk-taking, hiding from stigma, identity formation, power relations in a specific place and so on. I have used the concept in a couple of Swedish text concerning disability, and in these texts the concept has been elaborated with theories from geographies.