Det var redan i början av augusti förra året den inleddes, den senaste offensiven mot kunskapsområdet konstnärlig forskning, och det under en festival tillägnad sakprosan. En författare avvek i ett panelsamtal från huvudämnet för ett avslöjande. ”Ni kanske inte är medvetna om det, men det finns en akademisk företeelse som går under namnet konstnärlig forskning – och den växer med oroande hastighet.” Syftet var uppenbart. Konstnärlig forskning är en elakartad utväxt i vad som annars är en naturlig dynamik mellan vetenskap och konst; ett oerhört kostbart akademiskt missfoster, som kväver den fria konsten. Demoniseringen sattes sedan på pränt i ett par artiklar av författaren under hösten, inlägg som gett upphov till både skadeglada tillrop och skarpa motreaktioner.1 Dokumentären Fallet Bogdan, som sändes i december på SVT, förstärkte utifrån ett lika kraftigt vinklat perspektiv ytterligare en direkt felaktig bild av vad som är ett mångfacetterat, praktikbaserat kunskapsområde. 

Mot bakgrund av det här vill jag inledningsvis slå fast två saker. För det första att någon konstnärlig forskning i bestämd form singular självklart inte existerar. Inte heller sociologisk, teknikvetenskaplig eller medicinsk forskning låter sig entydigt definieras, än mindre med hänvisning till en enda underkänd avhandling, ett fåtal exempel berövade sin kontext, rapsodiska titlar på forskningsprojekt eller felaktiga och missuppfattade budgetposter.  För det andra förhåller sig konstnärlig forskning – för det är just forskning det handlar om – till långt mer än de uttrycksformer, historiska ”genrer” och kontexter, som konventionellt uppfattas som Konstens.