Skolans verksamhet är både en plats för kunskap och värdeförmedling, detta ställer krav på medvetenheten kring lärarens egen roll och vilka maktstrukturer som råder och reproduceras. Syftet med detta examensarbete är att analysera hur religionskunskapslärare talar om begreppet “mångfald” inom sitt ämne för att synliggöra dominerande diskurser. Arbetet behandlar två frågeställningar, dels hur några religionskunskapslärare talar om begreppet “mångfald” men även vilken påverkan det kan ha på religionskunskapsundervisningen. 

Som teoretisk utgångspunkt används främst mångfaldsparadoxen och diskursteorin, samt de två begreppen vithet och färgblindhet. För att besvara de två frågeställningar används kvalitativa individuella intervjuer med fem religionskunskapslärare på en svensk grundskola. Resultat och analys tyder på att religionskunskapslärare talar främst om mångfald kopplat till elever med olika religioner, kulturer och etniciteter, där det uppstår en dikotomi i vad som anses vara “svenskt” och inte. Det framkommer även en stereotyp och homogeniserad framställning av religion och religiösa individer samt ett språkbruk som ger uttryck för uppfattningen att inifrån- och utifrånperspektiv i religionskunskapsundervisningen både kan vara en möjlighet och utmaning för lärande. Talet som präglas av stereotyper och homogenisering kan leda till utmaningar utifrån ett elevperspektiv, eleverna kategoriseras utifrån fasta essenser och ses sällan som enskilda individer, vilket kan hindra deras personliga utveckling. Ett av syftena i religionskunskap i grundskolan är att skapa förståelse för religion och människor med religiös positionering vilket kan bli problematiskt när lärares tal präglas av stereotyper och negativa undertoner.