Syftet i föreliggande studie är att ur ett elevperspektiv synliggöra elevers uppfattningar om delaktighet, lärande och stöd i undervisningen samt hur adekvat stöd kan ges. Det empiriska materialet samlades in genom semistrukturerade intervjuer med sju elever och analysen gjordes genom tematisk analys samt med inspiration av fenomenologiska perspektiv på analys. De teoretiska utgångspunkterna utgörs av sociokulturell teori och relationell pedagogisk teori. Resultatet i studien visar att arbete i mindre grupper och lärares individuella stöd är vad eleverna anser ger bäst stöd för lärande och delaktighet. Eleverna upplever lärande i den proximala utvecklingszonen vid anpassat stöd, medan förenklat stöd eller alltför stora utmaningar skapar känslor av misslyckande. Eleverna upplever behov av ökad delaktighet för att deras egna kunskaper och insikter om sina behov ska bli kända, så att relevant stöd ska kunna tillhandahållas. Resultatet visar även att relationen mellan elev och lärare är stor av betydelse för lärande och delaktighet. Relationen förlorar dock i värde för eleverna om inte relevant stöd tillhandahålls av lärare. Relationen mellan elev och lärare definieras av eleverna utifrån det stöd lärare tillhandahåller. Antagandet i studien som görs är att när lärares relationskompetens innefattas i den pedagogiska kompetensen, skapas delaktighet som ger goda förutsättningar för tillhandahållande av adekvat stöd och därigenom lärande, vilket i sin tur leder till att en djupare relation mellan elev och lärare etableras. Indikationer på specialpedagogiska implikationer för tillhandahållande av relevant stöd, är att det specialpedagogiska uppdraget även behöver omfattas av såväl pedagogisk kompetens och ämneskompetens som utveckling av implementeringen av lärares relationskompetens, således föreslås specialpedagogiska utvecklingsarbeten samt vidare forskning om det specialpedagogiska uppdraget.