Aim: To examine whether the type of implant surface (turned and moderately rough), type of handpiece (supra- and submucosal), and treatment settings (power and treatment time) influence the effectiveness of decontamination of the implant surface when using an air polishing device, simulated surgical treatment with horizontal and intraosseous (vertical) bone defect models in an in vitro study.

Materials and Methods: A biofilm simulation was applied to 108 turned and 108 moderately rough implant surfaces. The study included two different models of peri-implant bone defects, horizontal and vertical, each with a corresponding 5 mm peri-implant bone loss. Debridement of the biofilm simulation was performed with an air polishing device using either the supra- or submucosal handpiece with three different treatment settings. The amount of remaining biofilm simulation on the implant surface was automatically quantified on standardised photographs and analysed with 4- and 5-way ANOVA.

Results: In horizontal bone defect models, the supramucosal handpiece was more effective compared to the submucosal handpiece, yielding low values of residual biofilm simulation mass regardless of treatment settings and implant surface type (i.e., all implants showed <15% residual biofilm simulation), while this was vice versa for vertical bone defect models. A 4-way ANOVA showed a significant difference regarding the effect on the amount of biofilm simulation for the following: bone defect model type (p < 0.001), type of handpiece (p = 0.003), and treatment settings (p < 0.001), but the type of implant surface was not significant. Moreover, a 5-way ANOVA indicated the area on the implant surface (coronal, central, and apical) as a significant factor. However, the area with the most remaining biofilm simulation varied depending on the defect model type and the type of handpiece used.

Conclusion: During in vitro intraoperative debridement of implants with various peri-implant bone defect models using an air polishing device, the handpiece should be selected based on the type of bone defect model. The supramucosal handpiece appears superior in models with horizontal bone defect, and the submucosal handpiece appears superior in models with vertical bone defect. Furthermore, in the case of a model with a vertical bone defect, a longer treatment time - but not necessarily a higher power - may result in less residual biofilm simulation. Removal of the biofilm simulation is more predictable in the models with horizontal bone defect compared to the models with vertical bone defect.

Syfte: Att undersöka om typ av implantatyta (slät eller måttligt rå yta), typ av handstycke (supra- och submukosal) och maskininställningar (tryckkraft och behandlingstid) påverkar effektiviteten vid dekontaminering av implantatytan vid användning av luftpolerandeenhet, simulerad kirurgisk behandling med horisontella och intraossösa bendefekts modeller.

Material och metod: En simulerad biofilm applicerades på 108 släta och 108 måttligt råa implantatytor. Studien omfattade två olika modeller av peri-implantära bendefekter, horisontella respektive vertikala med motsvarande 5 mm peri-implantär benförlust. Debridering av biofilmen utfördes med en luftpolerande enhet med antingen det supra- eller submukosala handstycket med 3 olika behandling inställningar. Mängden av kvarvarande simulerad biofilm på implantatytan kvantifierades automatiskt på standardiserade fotografier och analyserades med 4- och 5-way ANOVA.

Resultat: Vid horisontella bendefekt modeller var det supramukosala handstycket mer effektivt jämfört med det submukosala handstycket, med låga värden på kvarvarande simulerad biofilmmassa oberoende av behandlingsinställningar och implantatytans typ (dvs alla implantat visade <15 % kvarvarande biofilm), medan detta var vice versa vid vertikala bendefekt modeller. 4-way ANOVA visades signifikant skillnad gällande effekten på mängden av simulerade biofilm för följande: bendefektstyp (p < 0,001), typ av handstycke (p = 0,003) och behandlingsinställningar (p < 0,001), men typ av implantatyta hade inte betydelse. Dessutom visade 5-way ANOVA att området på implantatytan (koronal, central och apikal) som en signifikant faktor. Däremot är området med mest återstående simulerad biofilm varierade beroende på defekttyp modell och typ av handstycke som användes.

Slutsats: Vid in vitro intraoperativ debridering, med en luftpolerande enhet, av implantat med olika peri-implantära bendefekter, bör handstycket väljas efter typ av bendefekt. Det supramukosala handstycket verkar överlägset vid modell med horisontell bendefekt och det submukosala handstycket verkar överlägset i modeller med vertikal bendefekt. Dessutom vid modell med vertikal bendefekt kan en längre behandlingstid – men inte nödvändigtvis en högre tryckkraft – resultera i mindre kvarvarande biofilm. Avlägsnande av simulerad biofilm är mer förutsägbar i de modellen med horisontell bendefekt jämfört med modellen med vertikala bendefekt.