Aim: The general aim of this study was to examine the relation between occlusal tactile acuity (OTA) and bite force. The specific aims were to examine whether a correlation exists between OTA and maximum voluntary bite force and whether repeated measurements of OTA, with and without maximum bite force testing, affect the OTA. An additional aim was to establish normative values for OTA.

Materials and Methods: Thirty-six dental students (17 men and 19 women) from Malmö University participated. The OTA was tested with 9 aluminum foils of incremental thickness (8 to 72 μm) and 1 sham test (no foil), each thickness being tested 12 times in randomized order apart from thickness 40 μm that was tested additionally 3 times (a total of 132 measurements). The OTA tests were conducted in four series where two series were separated by maximum bite force tests (A1 and A2) and the other two by a 5-minute rest (B1 and B2) with a 20-minute break between sequence A and B. 

Results: There was no significant difference in OTA between A1 and A2 but a significant increase between B1 and B2 (p = 0.033). There was no correlation between bite force and OTA. 

Conclusion: The finding that bite force did not affect OTA suggests a lack of short term effect of bite tests on OTA. It is however possible that the bite test may have inhibited an improvement in OTA. The normative values can serve as reference for future studies. 

Syfte: Det generella syftet med studien var att undersöka sambandet mellan ocklusal bitkänslighet (OTA) och bitkraft. Specifika mål var att undersöka om det finns en korrelation mellan OTA och maximal bitkraft, om upprepade mätningar av OTA, med och utan maximal bitkraftstest, påverkar OTA, samt redovisa normativa värden för OTA.

Material och metod: Trettiosex tandläkarstudenter (17 män och 19 kvinnor) från Malmö universitet deltog. Bitkänsligheten testades med 9 aluminiumfolier av inkrementell tjocklek (8 till 72 μm) och ett placebotest (ingen folie), där varje tjocklek testades 12 gånger i randomiserad ordning förutom tjockleken 40 μm som testades ytterligare 3 gånger (totalt 132 mätningar). OTA-testerna genomfördes i fyra serier där två serier separerades av maximala bitkraftstester (A1 och A2) och de andra två av 5-minuters vila (B1 och B2). Det fanns en 20-minuters paus mellan sekvens A och B. Medelvärdet av procentsatsen korrekta svar jämfördes med det parade Wilcoxon signed-rank testet, p < 0,05.

Resultat: Det fanns ingen signifikant skillnad i OTA mellan A1 och A2 men en signifikant ökning hittades mellan B1 och B2 (p = 0,033). Det fanns ingen korrelation mellan bitkraft och OTA.

Slutsats: Fyndet att bitkraft inte påverkade OTA tyder på att det saknas en korttidseffekt av bitkraftstest på OTA. Det är dock möjligt att bitkraftstestet kan ha hämmat en förbättring av OTA. Studien kan peka på normvärden för OTA och kan användas i framtida forskning.