Kapitlet tar sin utgångspunkt i tidigare forsknings diskussion om olika händelser som har varit viktigaför framväxten av en minneskultur kring Förintelsen, och hur ”de överlevande” över tid har blivit personer som ska hyllas, intervjuas och ihågkommas. Författaren ansluter sig till den forskning som har framhållit att det är viktigt att synliggöra hur centrala de förföljda och senare de överlevande själva har varit under degångna snart 80 åren, för att driva kunskapen omoch minnet av Förintelsen och nazisternas brott motmänskligheten framåt. I kapitlet argumenterar författaren för att Ilona Karmels bok Den polska flickan, som gavs ut på svenska 1954, kan förstås som ett viktigt bidrag till en sådan kunskapsproduktion, och att den kanses som en tidig publicerad berättelse från en judisk överlevande med anknytning till Sverige. Det som analyseras är dock inte Den polska flickan i sig, utan hur Ilona Karmel och boken mottogs av litteraturkritiker i svensk och svenskjudisk press.