Denna essä har ett blygsamt syfte – vi vill introducera och kort pröva några resonemang om problemområdet litteraturhistoriedidaktik i en globaliserad värld – och resonera om varför och hur ska vi läsa och undervisa om klassiker och äldre litteratur i en tid präglad av kulturell heterogenitet. I samband med detta gör vi en jämförelse mellan de nuvarande ämnesplanerna för engelska och svenska i gymnasieskolan, centrala styrdokument som våra blivande lärare måste förhålla sig till. Vad säger egentligen styrdokumenten om litteratur? Vilket utrymme ges litteraturhistoria? Finns här några globala och interkulturella perspektiv, och i så fall vilka? Vi kommer även att göra några korta nedslag i egna undervisningserfarenheter. De teoretiska utgångspunkterna är litteraturdidaktiska och kulturanalytiska.