Muntlig historia kan användas som en dokumenterande metod för att skapa en ny primärkälla och för att nå ny eller utökad kunskap om det förflutna. Muntlig historia kan även praktiseras som en kulturanalytisk metod för att undersöka och söka förstå vilka kulturella komponenter som finns i en berättelse om ett ihågkommet och tolkat minne av det förflutna eller en särskild händelse i det förgångna. Minnet används då inte enbart som källa utan är i sig undersökningsobjektet. Utgångspunkten är då att minnet är en aktiv process som ständigt omförhandlar och skapar ett meningsfullt förflutet, och inte en passiv förvaringsbox för fakta om en förfluten tid. Forskningsuppgiften blir därmed inte enbart att söka nå och skapa ny empirisk kunskap om det förflutna, utan även att förstå denna aktiva process genom vilken en eller flera berättare skapar meningsfulla historier om det förflutna i olika situationer och kontexter. I detta kapitel diskuteras såväl den dokumenterande som den kulturanalytiska utgångspunkten för att praktisera muntlig historia.