Låt oss ta er med in i ett ögonblick. Någon har sagt något, som fått någon annan att säga något echaufferat, kinder hettar, hår smiter ur frisyrer, röster höjs. Rummet präglas av stigande intensitet. Någon ifrågasätter. Någon vill instämma. Någon ytterligare vill ställa till rätta. Så fortsätter det ett tag. En sorts intellektuell storm. Det kan vara i seminarierummet, föreläsningssalen, kafferummet. Och så, liksom mitt i, begär Anders Persson ordet. Hans röst är låg, så låg att den kräver att folk slutar skrapa med stolsben eller viska med grannen, den är infernalisk, den skär rakt in i och igenom det som just avhandlats och den ställer det på huvudet, eller riktar strålkastarljuset mot det från ett helt annat håll. Det han säger gör mycket lite för att inordna sig, likt den beskäftiga och irriterande främling sociologin kan vara (Bauman & May 2004, s. 22).