Bakgrund: Tvångsåtgärder har länge använts inom den psykiatriska vården. Föreskrifter angående psykiatrisk vård som innefattar tvångsåtgärder regleras i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Tvångsåtgärder i Sverige innefattar tvångsmedicinering, avskiljning, bältesläggning, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikting. Det är chefsöverläkaren som kan besluta om en tvångsåtgärd men det är oftast övrig personal som verkställer beslutet och detta ställer emotionella och psykiska krav på personalen som är involverade i situationen. Autonomi är en grundläggande rättighet för alla människor men då patienterna tvångsvårdas med lagstöd åsidosätts deras autonomi. Vid alla former av ett tvångsingripande på en patient bör sjuksköterskan ha ett gott och humant bemötande och åtgärderna ska endast användas som en sista utväg när alla andra metoder har provats. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans erfarenheter av tvångsåtgärder inom psykiatrisk vård. Metod: Examensarbetet är utfört som en litteraturöversikt baserad på tio studier med kvalitativ design. Resultat: I resultatet presenteras tre huvudteman: tankar och känslor, kunskap samt omvårdnad. Huvudtemat tankar och känslor delas upp i subtemana känslor, etiska dilemman och vad händer efter en tvångsåtgärd. Huvudtemat kunskap delas in i subtemana beslutet och sista utvägen. Konklusion: Tvångsåtgärder väcker många känslor som oftast är av negativ art. Vid utförande av åtgärderna ställs sjuksköterskan inför etiska dilemman och känner ett behov av att rättfärdiga dessa. Sjuksköterskan rättfärdigade åtgärderna för att upprätthålla säkerheten för patienten, personalen och övriga på avdelningen. Att skapa en relation till patienten var en viktig faktor för att bedriva god omvårdnad och minska antalet tvångsåtgärder.

Background: Coercive measures has been used for a long time within psychiatric care. Regulations concerning psychiatric care and coercive measures are regulated in the law of psychiatric compulsory care. Coercive measures in Sweden includes administration of medicine, seclusion, mechanical restraint, body search and inspection of the body. It is the chief physician who can decide if a coercive measure can be used but it is usually the other staff that performs the procedure which puts emotional and psychic demands on the staff that are involved in the situation. Autonomy is a fundamental right for all human beings but since the patients are compulsorily cared for with support from the law their autonomy is disregarded. Within all episodes of coercive measures should the nurse have a proper and humane treatment and coercive measures should only be used as a last resort when all other interventions has been tried. Aim: To highlight the nurses experiences about coercive measures in psychiatric care. Method: A literature review based on ten studies with a qualitative design. Result: The results are presented with three main headlines: thoughts and emotions, knowledge, and nursing. The main headline thoughts and emotions are divided in three subcategories: emotions, ethical dilemmas and what happens after a coercive measure. The main headline knowledge is divided in the subcategories the decision and last resort. Conclusion: Coercive measures arouses several emotions which is often of a negative nature. When performing a coercive measure, the nurse faces ethical dilemmas, and the nurse feels a need to justify the measures. The nurse justified the coercive measures to maintain the safety for the patient, the other staff and others on the ward. To be able to create a relationship with the patient was an important factor to conduct adequate nursing and to reduce the numbers of coercive measures.