Syfte: Syftet med föreliggande in-vitro studie är att undersöka olika kompositbaserade reparationssystem och dess bindningsstyrka till porslin för metallkeramiska konstruktioner.

Material och metod: Metallstavar tillverkades via CAD/CAM i CoCr (5.0x5.0x15.0mm) kortsidan förbehandlades genom sandblästring (aluminumoxid, 250 µm), ångblästring, oxidation, sandblästring och ångblästring. Fältspatporslin applicerades enligt följande: opak, dentin, emalj, till höjden av 1.2 ± 0.2 mm. Porslinsytorna slipades med sandpapper, 600-, 800-, 1200-kornstorlek kiselkarbid. Fem grupper (n=15) gav totalt 75 provkroppar. På vardera provkropp applicerades adhesiv samt kompositmaterial enligt fabrikanternas anvisningar (Kuraray, Kulzer, Voco, Ivoclar) inklusive kontrollgrupp som etsades med fluorvätesyra (Ultradent). Samtliga provkroppar termocyklades (5000 cykler, mellan 5°C och 55°C) före/efter applicering av kompositmaterial. Skjuvkraftstest utfördes på alla provkroppar med belastningshastighet 0.5 mm/min. Frakturanalys utfördes där brottytorna delades in i adhesiv-, kohesiv- eller mixfraktur. Resultaten analyserades med one-way ANOVA, Tukey´s test med signifikansnivån α=0.05.

Resultat: Fluorvätesyra påvisade en signifikant högre bindningsstyrka 11.32 ± 4.28  MPa i jämförelse med övriga grupper (p<0.01). Övriga gruppers medelvärde var mellan 2.61 ± 1.36 till 3.96 ± 2.85 MPa. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan de övriga grupperna. Samtliga grupper fick adhesiva frakturer, men Voco-gruppen uppvisade även mixfrakturer. 

Slutsats: Samtliga reparationssystem visar på låg bindningsstyrka och baserat på resultaten kan det inte rekommenderas. Förbehandling av porslinsyta med fluorvätesyra i kombination med silan resulterar i högst bindningsstyrka till komposit. Värdet är trots allt lågt för en god långtidsprognos, men det enda som kan rekommenderas. Det faktum att fluorvätesyra har giftiga egenskaper vore det lämpligt att fortsätta utvecklingen av reparationssystem för att hitta ett lämpligt alternativ.

Purpose: The purpose of this study is to investigate different repair systems and their bond strength to porcelain for metal-ceramic constructions.

Material and method: Metal were manufactured by CAD / CAM in CoCr (5.0x5.0x15.0mm), was pretreated with sandblasting (alumina, 250 µm), steam blasting, oxidation, sandblasting and steam blasting. Feldspar porcelain was applied according to the following steps: opaque, dentin, enamel, selfglaze to a final porcelain height of 1.2 ± 0.2 mm. The porcelain surfaces were groud with silicon carbide sandpaper, 600-, 800-, 1200-grain size. Five groups (n = 15) in a total of 75 specimens. Adhesives and composite materials were applied to each group according to the instructions of the various manufacturers  (Kuraray, Kulzer, Voco, Ivoclar, Ultradent, Etching with hydrofluoric acid). All specimens were thermocycled (5000 cycles) in two water baths between 5 ° C and 55 ° C before and after application of composite material. Shear bond strength test was performed on all specimens with a load speed of 0.5 mm / min and the bond strength was reported in MPa. Fracture analysis was performed where the fracture surfaces were divided into adhesive, cohesive or mixed fracture. The results were analyzed with one-way ANOVA, Tukey´s test with significance level α= 0.05.

Result: The result clearly showed that hydrofluoric acid had a significantly higher bond strength of 11.32 ± 4.28 MPa compared to the other groups (p <0.01). The mean value of the other groups was between 2.61 ± 1.36 to 3.96 ± 2.85 MPa, with  no significant difference between the groups. All groups had adhesive fractures, but the Voco-group also showed mixed fractures.

Conclusion: The study concludes that all repair systems have a low bond strength and based on the results can’t be recommended. Pretreatment of the porcelain surface with hydrofluoric acid in combination with silan results in the highest bond strength to composite, the bond strength is still too low for long-term use, but the only one that can be recommended. However hydrofluoric acid is highly toxic which require further research in the field in order to develop reparation systems with suitable properties.