Forskning visar att idrottens regelverk, normer och fysiska rum till stor utsträckning är könsuppdelad och transpersoner utestängs. Heteronormativitet är ett begrepp som används allt mer i offentlig debatt för att kritisera fördomar och för att synliggöra den makt det innebär att tillhöra normen. En queer jämställdhet skulle kunna dekonstruera det bakomliggande system av makt och relationer som jämställdhetsdiskursen upprätthåller och förstärker. Syftet med studien är att undersöka vilka utmaningar det finns för transpersoners idrottande. Denna studie ämnar även undersöka hur idrottens ideal, normer och könsuppdelning styr transpersoners idrottande och vilken betydelse idrotten har för transpersoner. Den valda metoden för att nå syftet är semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna har gjorts med tre transpersoner och två representanter från idrottens organisation. Transpersonerna som intervjuats bekräftar alla tre att de vill/hade velat fortsätta idrotta efter könsbekräftande behandling. RF förespråkar samträning och uppmuntrar förbunden att ställa sig nya frågor och inte bara slentrianmässigt dela upp i kön i tidig ålder. RFSL driver hårdast frågan att barn upp till 18 år ska få välja kategori oavsett kön, transbarn ska inkluderas i barnidrotten. Studien visar att transpersonernas utmaningar för ett idrottande ofta bygger på det bemötande de fått och den okunskap som de möter. De pekar även på oförståelse och brist på stöttning från föreningar och förbund. Det är tydligt att rådande normer inte inkluderar transpersoner i det idrottsliga Sverige idag. Könsuppdelningen inom idrotten styr och sätter stopp för transpersoners idrottande. Saknaden av riktlinjer och policys skapar en exkluderande miljö och transpersonerna väljer hellre bort idrotten än att ta striden. Betydelsen av ett idrottande är tydligt hos de intervjuade. De hänvisar till gemenskap, glädje och samhörighet. Även förebilder inom transidrotten har betydelse för idrottandet.