Sammanfattning Målet med denna undersökning är att ta reda på hur och varför pedagoger använder sig av skönlitteratur som ett verktyg i deras historieundervisning. Vi vill också undersöka vilka olika teorier som finns inom området. Vi vill jämföra likheter och skillnader i teorin och i praktiken. Tillvägagångssättet har varit genom kvalitativa intervjuer med fem pedagoger på två olika skolor. Resultatet av vad pedagogerna tyckte om skönlitteratur var övervägande positivt. De ansåg att skönlitteraturen fångade eleverna som gör att eleverna förstår att det finns en dåtid. Men elevernas bemästring av att inte kunna läsa i dess helhet gjorde att man höll en restriktiv hållning till användandet av skönlitteratur i deras historieundervisning. Teorin belyste användandet av skönlitteratur som ett bra verktyg i undervisningen. Fiktiva berättelser levandegör historia med händelser som gör det möjligt för eleven att förstå dåtiden

Abstract The purpose for this inquiry is to find out how and why educationalists use fiction as an implement for teaching history. We would also like to examine what theoretical aspects there are in the subject. We will evaluate what similarities and differences there might be in theory and as well in practice. The procedure has taken place through qualitative interviews with five female educationalists in two different schools. The results of what the educationalists thought of using fiction were predominantly positive over all. They all agreed that fiction captured the pupil’s attention, which let them understand that there is a past. But due to the pupils limited knowledge of knowing how to read fiction made the educationalists maintain a restrictive attitude of using fiction in their teaching of history. The theory of using fiction when teaching history illustrates it as a satisfactory implement. Tales in fiction makes it lifelike which gives the pupils a better understanding of the past.