Syftet med undersökningen är att ta reda på vad elever och lärare på gymnasieskolans teoretiska program menar vara orsaken till ”skolmisslyckanden” i gymnasiet och hur man kan arbeta pedagogiskt och specialpedagogiskt för att minska antalet ”skolmisslyckanden”. Undersökningen har gjorts med en kvalitativ metod, där 28 elever i årskurs ett och tre på ett teoretiskt program i gymnasiet, samt fyra av deras lärare har intervjuats. Intervjuerna har bearbetats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. De teoretiska utgångspunkterna för arbetet är Antonovskys salutogena perspektiv, Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori samt Dilemmaperspektivet. Resultatet av undersökningen visar att den huvudsakliga orsaken för ”skolmisslyckanden” enligt eleverna och lärarna i undersökningen är brist på motivation hos eleverna. För eleverna är lärarna både den största försvårande och underlättande faktorn för att klara av gymnasiet. Den förändring som eleverna i största grad menar hade underlättat, är minskad klass/gruppstorlek och ökad lärartäthet. Enligt lärarna är den största försvårande faktorn lärarnas brist på tid att skapa personliga relationer till eleverna, utveckla ämnen och metoder och följa upp skolk och frånvaro. Både lärare och elever är positiva till specialpedagogiskt stöd, men ser också hinder och problem för ett sådant stöd och resultaten visar ingen optimal metod för att arbeta specialpedagogiskt för att minska antalet ”skolmisslyckanden” i gymnasiet.