Denna studie berör begreppet hållbar utveckling i en utbildningskontext och syftar till att kartlägga hur tolv elever i årskurs fyra resonerar kring hållbar utvekling och framtid, samt vad de baserar sina resonemang på. Undersökningen utgår från ett sociokulturellt, pragmatiskt angreppssätt och då främst John Deweys transaktionella perspektiv på meningsskapande. Det empiriska materialet har samlats in med hjälp av två olika kvalitativa metoder, dels observationer av elevgrupper som resonerar kring tillgivna dilemman och dels genom kvalitativa intervjuer. Utifrån denna metodologi analyseras resultatet med inspiration av en praktisk epistemologianalys som innebär sökandet efter ”gaps” i dialoger, med andra ord de tillfällen då meningsskapande sker i möten. Analysen resulterade i fyra olika aspekter - ekologiska, hälsomässiga, ekonomiska och etiska, där övervägande resonemang utgår från en ekologisk aspekt. Utifrån dessa kunde elva olika kategorier att utläsas. Det framgår även att elevernas resonemang i första hand baseras på uttalande från vuxna, syskon eller kamrater i deras närmsta omgivning, i andra hand media och tredje skola. Slutsatsen som kan dras av denna studie är att lärare idag måste hjälpa elever att skapa samband och helheter kring begreppet hållbar utveckling och rusta barnen med ett kritiskt tänkande. Läraren måste även våga gå ur sina trygga zoner då Lgr11 säger att hållbar utveckling ska genomsyra all undervisning.