Abstract Denna studie handlar om TAKK (Tecken som alternativ och kompletterande kommunikation), en metod som används i den svenska förskolan för att stimulera barns kommunikation och språkutveckling. Ambitionen med studien är att undersöka TAKK-metoden som komplement till det verbala språket vid kommunikation och språkinlärning. Mer specifikt är syftet med studien att undersöka hur pedagoger använder, motiverar och värderar TAKK i arbete och utbildning. Examensarbete startade med en fördjupning i Vygotskijs teorier i det sociokulturella perspektivet på lärande. Studien baseras på data insamlad via semistrukturerade intervjuer med sammanlagt fem pedagoger från två olika förskolor, från en mellanstor stad i västra Sverige. Resultaten visar att båda förskolorna använde sig av TAKK som redskap för att stödja barns kommunikation och språkutveckling. De intervjuade pedagogerna var positivt inställda till användningen av TAKK-metoden och ansåg att TAKK kunde skapa en inkluderande miljö, där barn blir delaktiga i kommunikationen och lär sig tillsammans i samspel med pedagogerna och med varandra. Resultaten visar att pedagogernas användning av TAKK påverkas av utbildning och stöd, att det behövs både tid att lära sig tecken och att alla i arbetslaget är med för att pedagogerna skulle använda sig av TAKK aktivt i sitt arbete. Slutligen framkom det att TAKK används för hela barngrupper och i kommunikationen med alla barn på förskolorna, oavsett ålder eller kulturell bakgrund.