Genom kvalitativa intervjuer undersöker uppsatsen fyra sociologilärares erfarenheter av att undervisa om etnicitet och kultur inom ramen för sociologiämnet i svensk gymnasieskola. Syftet är att visa och diskutera hur de intervjuade lärarna uttolkar det centrala innehållet om kultur och etnicitet i sociologins kursplaner och att analysera hur de resonerar om att transformera detta innehåll till praktisk undervisning. Det visar sig att intervjupersonerna uttolkar det centrala innehållet och gymnasiesociologins pedagogiska diskurs som präglad av essentialism, mångkulturalism och brist på teori. Den upplevda essentialismen och bristen på teori gör att intervjupersonerna känner sig obekväma med gymnasiesociologin, vilket analyseras utifrån utbildningssociologen Basil Bernsteins teori om olika läroplansarenor. Vidare visar det sig att flera intervjupersoner i undervisningsplaneringen förhåller sig väldigt fritt till det centrala innehållet, och mer låter undervisningen präglas av synen på sociologi som de fått genom sina universitetsstudier. Detta leder till att intervjupersonerna i hög grad vill förmedla ett konstruktivistiskt eller postkolonialt synsätt på kultur och etnicitet. Med anledning av att samtliga intervjupersoner identifierar sig själva som vita och menar att detta påverkar förutsättningarna att undervisa om kultur och etnicitet analyseras även intervjupersonernas vithet i förhållande till undervisningen. Bland annat visar det sig att intervjupersonerna använder sig av olika strategier för att i undervisningen antingen synliggöra föreställningar om hudfärg och etnicitet eller undvika att det kommer på tal.