De byggnader som dagens svenska förskoleverksamheter bedrivs i skiljer sig åt i sin arkitektur. Hur miljön inne på förskolan utformas skiljer sig också markant, delvis beroende på de olika förutsättningar som arkitekturen ger men även beroende av de pedagoger som är verksamma och hur de väljer att utforma miljön. Dessa aspekter påverkar vad barnen tar med sig för erfarenheter vidare i livet. Studiens fokus är den fysiska inomhusmiljön på förskolan och hur pedagogerna förhåller sig till- och utformar den. Syftet med studien är att undersöka hur pedagogerna valt att utforma sina lärmiljöer på sex skilda avdelningar och varför de gör som de gör. Empirin som ligger till grund för denna kvalitativa studie består framför allt av intervjuer med verksamma pedagoger på de olika avdelningarna men även av observationer av avdelningarnas fysiska miljö. Med hjälp av det miljöpsykologiska perspektivet och de utvalda begreppen: affordance, miljöestetik, miljöstress, platsidentitet och platsanknytning tittar vi närmare på samspelet mellan den fysiska miljön och individen. Studiens resultat påvisar till viss del likheter mellan det pedagogerna skildrar jämfört med den tidigare forskningen som vi lyft fram. För att skapa en inspirerande lärmiljö för barnen att vistas i skapar pedagogerna rum i rummet. Barnens delaktighet ligger till grund för utformningen av miljön genom att pedagogerna samtalar med barnen och observerar dem och utgår från deras intressen och behov. Att allt material är tillgängligt för barnen lyfts fram som en viktig aspekt av pedagogerna. Den största begränsningen i utformningen av miljön som pedagogerna anser, är ekonomin. Denna begränsning leder till en ökad kreativitet hos pedagogerna. Nyckelord: lärmiljö, material, tillgänglighet, miljöpsykologi, miljöstress och miljöestetik.