Bakgrund: Forskning visar att döende personer har ett stort behov av att kunna samtala om döden för emotionellt stöd samt för att kunna bearbeta sina känslor och få en bra sista tid i livet. Dock saknar omvårdnadspersonal utanför palliativa avdelningar i stor utsträckning kunskap och kompetens för detta, vilket får till följd att samtal om döden mellan personal och patient ofta uteblir. Syfte: Denna studie gjordes med syftet att belysa metoder och möjliggörande faktorer för omvårdnadspersonal att tillgodose behovet av samtal om döden Metod: Studien utfördes som en litteraturstudie med kvalitativ ansats utifrån omvårdnadspersonalens perspektiv. Studien utfördes på 10 artiklar som analyserats enligt Polit & Becks (2013) modell för kvalitativ dataanalys. Resultatet visar hur aktivt lyssnande, att vara närvarande, icke-verbal kommunikation och att möjliggöra för samtal är viktiga metoder för kommunikation med och validering av döende patienter. Och på hur attityd till döden, personliga erfarenheter och autentiskt förhållningssätt till döden är inre faktorer som möjliggör för kommunikation med döende. Studien visar hur personal som arbetar med döende behöver emotionell support för att kunna upprätthålla en emotionell balans och vara fortsatt engagerad i vården av döende, samt hur supportgrupper främjar sådan support. Vidare visar studien hur olika utbildningsmetoder kan användas för att stärka omvårdnadspersonalens kompetens inom området. Konklusion: Resultatet visar att betydelsen och utförandet av aktivt lyssnande, att vara närvarande, tyst kommunikation och att möjliggöra för samtal borde läras ut till omvårdnadspersonal som kan komma att arbeta med döende. Likväl bör självreflektion hos omvårdnadspersonal uppmuntras för att utveckla den inre kunskap som möjliggör för kommunikation med döende.

Background: Research shows that dying people have a need of being able to talk about death for emotional support to have a good end of life. However, knowledge and competence in this area is lacking in nursing personnel outside of palliative care units. Because of this, conversations about death between nursing personnel and patients does often not happen. Aim: The aim of this study is therefore to illustrate methods and facilitators for nursing personnel to satisfy patients need of communicating about death. Method: The study was made in the form of a qualitative literature review of 11 articles, which were analyzed according to Polit & Becks (2013) model for qualitative analysis. Findings: The result shows how active listening, being present, nonverbal communication and creating opportunities for conversations are important methods for communicating with and validating dying patients. And how attitudes towards death, personal experiences of death and authentic being towards death are internal facilitators for communicating with dying. The study shows how health personnel working with dying needs emotional support to be able to maintain an emotional balance to continue being engaged in the work of caring for dying. And how support groups can provide such support. The study also shows education methods that can be used to strengthen nursing personnel’s competence in the subject. Conclusion: The result suggests that nursing personnel that may work with dying should be taught the importance of; and how to do active listening, being present, nonverbal communication and creating opportunities for conversations. Nursing personnel should also be encouraged and provided the opportunity to practice self-reflection to develop the inner knowledge that facilitates communication with dying.