Studiens syfte är att få en fördjupad förståelse för hur umgänget mellan de biologiska föräldrarna och familjehemsplacerade barn kan ordnas med fokus på vad som är bäst för barnet. Genom kvalitativa intervjuer med personal inom socialtjänsten och en litteraturstudie utvecklas resonemang kring barnets rätt till sitt ursprung. Studiens resultat visar på vikten av kontakt med ursprunget bland annat för barnets identitetsutveckling och anknytning. Omfånget på och formen av denna kontakt bör avgöras genom en bedömning av barnets behov av att träffa föräldern, där samtliga inblandades perspektiv bör lyftas, och planeringen för placeringens längd bör vägas in. Det är vidare viktigt att föräldern har förmåga att fungera som förälder under umgänget. Barnets övriga nätverk spelar en viktig roll för barnet och umgänge bör ske även med för barnet viktiga personer i omgivningen. Att samarbetet kring barnet i umgängesfrågan är av stor betydelse för barnets välmående och utveckling påvisas i studien med hjälp av utvecklingsekologi. Samarbete inom socialtjänsten har betydelse till exempel för att dubbla budskap från socialtjänsten inte ska oroa barnet, dess föräldrar eller familjehem. Socialtjänsten bör vidare samarbeta med föräldern för att föräldern ska kunna utvecklas till en god umgängesförälder och med familjehemmet för handleda dem i att hur det kan vara att leva med ett barn som har upplevt svåra situationer. Slutligen har samarbetet mellan familjehem och de biologiska föräldrarna tagits upp som kanske det viktigaste samarbetet kring barnet, då barnet för att utvecklas väl behöver se att normerna i de olika föräldrasystemen kan stämma överens.